Om att ta ansvar - och att ges.

Fredrik Reinfeldt säger att de röd-gröna partierna måste ta sitt ansvar i den osäkra parlamentariska situation som nu uppstått.
Givetvis åligger det alla i en demokratisk församling att verka för ett bra resultat. I det här fallet innebär det ett bättre Sverige.
Samtidigt måste Fredrik Reinfeldt tydligen påminnas om ett par saker:

1. Det är Fredrik Reinfeldt och hans lakejer i Alliansen som strävat efter den cementerade blockindelning som vi nu lever med. Det har varit en medveten långsiktig strategi som nu kräver ett ansvarstagande från initiativtagaren.

2. Att vi som tillhör de röd-gröna partierna i regel har en vidare syn på ansvarstagande och bryr oss om fler än oss själva och våra plånböcker innebär inte med nödvändighet att vi kan ses som en städpatrull ständigt redo att rycka ut för att Fredrik Reinfeldt undviker att se längre konsekvenser av ökande klyftor och segregering.

3. Just som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson deklarerade igår så har vi alla ett ansvar inför våra väljare och i det ingår (i vårt fall) inte att bistå den regering som för en politik som inte innefattar jämlikhet eller solidaritet. Det ingår inte att bistå utförsäljningen av Sveriges egendom eller att äventyra framtiden genom att låta bli att föra en politik som också tänker på miljön.

Idéen om att köpa sig fri för att man är rik fungerar besvärande ofta. Men i princip aldrig hela vägen.
Ökade klyftor skapar ett mindre välmående samhälle och leder till missnöjesyttringar.
Fredrik Reinfeldt är chef för sin regering - inte för oppositionen.

Varsågod Fredrik Reinfeldt - det här är din skapelse. Det här är det Sverige du ansvarar för.
Ta hand om det.

Försmak om förskolan i Värmdö efter valet

Utan att bli alldeles långrandig tänkte jag ge dig mina tankar om hur jag vill att utbildningssidan i Värmdö ska se ut och fungera efter valet - och då inte bara de kommande fyra åren.

Kaxigt tidsperspektiv? Nej, snarare en förhoppning om att utbildningspolitiken i Värmdö kan lära av det arbete som exempelvis Haninge har gjort med skolan. Där har grunden varit ett långsiktigt tänk som alla partier har valt att skriva under på. Tanken är att man inom den politiska organisationen, såväl som förvaltningen och skolorna hela tiden ska veta vad som gäller och att det kommer att fortsätta vara samma inriktning som gäller i överskådlig framtid.
Detta skulle kunna skapa en trygghet som Värmdös skolvärld behöver. Vi socialdemokrater i Värmdö hoppas få äran att sjösätta ett sådant arbete här i kommunen.

Innehållet då? Ja, för lugnet blir såklart bara värt något om vald linje leder till en bättre skola. Vi tycker att ett förverkligande av vårt program för skolan i Värmdö skapar förutsättningar för ett sådant lugn.

Med egna barn i förskolan har jag självklart extra många funderingar om vad som är bra och mindre bra på den fronten i Värmdö. Den första punkten på min egen förbättringslista blir gruppstorleken. Från att ha haft relativt små grupper (jämfört med riket) 2006 ligger siffrorna nu (2009) klart på fel sida snittet. Det i kombination med Värmdös svårigheter att attrahera utbildad personal skapar givetvis en försvårande grund för den utvecklande verksamhet som vi vill ska prägla barnens dagar.

Förskolan har väldigt stor inverkan på barnen som går där. För väldigt många är det här som man lär sig umgås med andra som befinner sig på samma nivå som en själv. Här formas och testas våra sociala färdigheter och det är här vi lär oss att fungera i oss själva tillsammans med andra - en färdighet som är central genom hela skoltiden. Det är här vi kan ge våra barn en första hjälp till en bättre skolgång. Därför gäller det för Värmdös förskolor att bland annat genom mindre barngrupper skapa dessa förutsättningar.

Fortsättningen är överlappningen mellan lek och lärande där det finns många saker att ta fasta på och lärandeverksamhet sker såklart överallt. Dock vill jag ta fasta på en punkt som jag personligen tror kan spela stor roll för våra barns framtid.
Studier visar nämligen att det är oerhört avgörande för ett barns framtid när hon eller han lär sig läsa. Om det sker i (eller före) första klass ökar chanserna till goda resultat - inte bara i svenska utan i alla ämnen. Lyckas barnet däremot inte att "knäcka läskoden" i ettan försvåras skolgången även i andra ämnen eftersom de förutsätter att man kan läsa. Därför måste det redan i förskolan finnas ett tydligt arbete med målsättningen att förbereda barnen för läsande.

Det var starten.
Med två veckor kvar till valet hoppas jag få återkomma med fler försmaker om ett bättre Värmdö inom kort.

Klyftor och konsekvenser. Helt kort.

Visste du att ett ojämlikt samhälle skapar mer ohälsa? "Ja, ja", tänker någon, "såklart att fattigdom skapar större ohälsotal".
Jo, men visste du att ett ojämlikt samhälle faktiskt tenderar att skapa mer ohälsa i alla pinnhål på stegen?

Vi talar ofta om morötter och vår ständiga strävan uppåt i hierarkin. Och det blåa laget talar gärna om individens drivkraft och det egna ansvaret att jobba sig uppåt i sina försök att försvara sin politik som lämnar den lottlöse just lottlös.
Just denna strävan är central i regeringens plånbokspolitik som faktiskt innebär att ju fler du placerar under dig på statusstegen desto större belöning får du i form av förbättrade ekonomiska förutsättningar.
Jag kan i viss utsträckning också ha en tilltro till morotstanken men jag ser en väsentlig risk i att ha det som grund. Forskning visar nämligen att ett ojämlikt samhälle (där klyftor får växa - och inte sällan ses just som den grundläggande drivkraften framåt i arbetet med det slutgiltiga målet ekonomisk tillväxt) också skapar social stress i mycket högre omfattning än i mer jämlika samhällen.

Vad innebär då social stress?
Att hög stressnivå är skadligt har varit känt ganska länge. När man började forska på vilka sjukdomar som stress orsakade tittade man främst på de grupper där man trodde sig hitta de mest stressade människorna - i toppen av pyramiden (de som man tycker jobbar mest). Man fann ökad risk för hjärtsjukdomar, diabetes, impotens hos män, missfall hos kvinnor och matsmältningsproblem.
Senare har man accepterat att stress faktiskt återfinns i alla samhällsgrupper. Man har också börjat titta på vilka faktorer som utlöser skadlig stress. Topplistan är den här:
1. Låg social status.
2. Brist på vänner.
3. Stress tidigt i livet.

Den kvicktänkte inser snart att med en sådan topplista återfinns störst fog för skadlig stress bland de mindre bemedlade grupperna och att ohälsan kan bli ganska omfattande i ett samhälle som tillåter stora ekonomiska klyftor. Det är givetvis inte bara otrevligt att låta sådana förhållanden råda - det är dessutom ekonomiskt oförsvarbart.
Kostnaderna för att ta hand om de förhöjda sjuktal som dessa system medför blir enorma. Så länge man inte också menar att de som befinner sig i den utsatta situationen själv ska ta sig ur den...

Som tur är har vi en stark tradition i Sverige att inte lämna någon utanför. Vi har länge arbetat fram ett solidariskt socialt tänk som innebär att alla ska få plats. Detta är såklart klokt och minskar givetvis riskerna för att uppleva första punkten på topplistan ovan - Låg Social Status.
Tyvärr har vi sedan ett tag tillbaka börjat ta solidariteten för givet. Vi har börjat se den som något som alltid kommer att finnas där utan att vi själva behöver bidra. Det är fel. Och det har lett till en större acceptans för statushetsen och den individuella tävlingen uppåt på stegen.
En konsekvens av detta är att fler löper större risk att uppleva att man tappar i social status. I alla skikt ska det hela tiden jämföras och testas på vilken plats i hierarkin man befinner sig och vem som helst kan när som helst tappa mark. Det hela utvecklar sig lätt till en negativ spiral för den som upplever sig vara på väg åt fel håll.

Alltså är ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor att föredra för alla som bor där - inte bara de som inte får lika långt upp. Det handlar egentligen bara om att våga se förbi den kortsiktiga eventuella vinst som en extra papperslapp i plånboken ger och därmed också se vad den extra papperslappen kostar i andra änden.

Som järnvägare är det lätt att dra en parallell till diskussionen om hur SJ sköter sig som företag. Företaget som gör stora vinster gör det eftersom man under en längre tid överutnyttjat sina tåg och dragit ner på underhållet. Man skapar en bubbla som tillslut måste spricka och att då resa sig igen är både mycket dyrare (än om man inte haft lika bråttom från början) och tar mycket längre tid.
För ett företag kan det vara värt att ta den chansen även om risken finns att man går under. För ett samhälle får det sistnämnda inte vara ett alternativ.
För Sverige handlar det om att välja en linje som inte bara jobbar för nästa kvartalsrapport utan också säkerställer en hållbar utveckling där servicen når alla som behöver den. I tid.

Kort om valet - det närmar sig.

Den första september går det att börja rösta i de tre valen (kommun, landsting och riksdag). Söndagen den 19 september avslutas valet och rösterna räknas. Har du inte röstat i förtid är det då du med fördel iklär dig söndagskostymen och med rak rygg beger dig till din vallokal (kostym och hållning är givetvis frivilligt, men nog är det värt att fira och ära våra demokratiska rättigheter).

På valmyndighetens hemsida får du veta mer om valet och var och när du kan rösta.

På Socialdemokraternas Värmdö-sida kan du bekanta dig mer med oss som kandiderar i Värmdövalet (kommunfullmäktige). Är du fortfarande osäker går det alldeles utmärkt att kryssa kandidat nummer nio...

Såklart kommer jag inom kort även här utveckla mina tankar kring de tre hjärtefrågor jag har gällande Värmdö - skola, trafik och Gustavsberg. Håll utkik!

Svar på frågan om jag har råd

Jag såg en moderat valaffisch häromdagen som undrade om jag hade råd med en Röd-Grön valseger. Det är ju i grunden en förbaskat dum fråga, kan jag tycka, men eftersom den nu ställdes så får jag väl svara.

Till att börja med ska det väl klargöras att jag tillhör en grupp i samhället som i media klassas som "vinnare" med alliansens plånbokspolitik. Jag lever Svenssonliv i radhus och tjänar kanske lite mer än genomsnittet i Sverige. Trots det ser jag mig verkligen inte som någon vinnare i det Sverige som gror sedan fyra år tillbaka.

Jag har fått "mer pengar i plånboken", visst - och kanske kommer jag inte få ännu mer pengar med en Röd-Grön valseger. Men det är okej. Det Sverige jag söker är mer än mitt kontoutdrag. Det är mer än brutto- och nettosiffrorna på mitt månatliga lönebesked. Väldigt mycket mer.

Jag vill att Sverige åter ska bli en plats där vi klarar att se lite längre. Där vi - igen - tar hand om varandra. Tillsammans. Och att vi gör det för att vi förstår att vi alla i förlängningen tjänar på att hela samhället klarar av att följa med.

Steg ett i en sådan utveckling är insikten i att ökande klyftor i samhället inte för landet Sverige framåt eftersom utslagning kostar i ett helt gäng med andra ändar. För visst är det sant att det inte finns något som kan kallas gratis lunch. Större klyftor skapar ett antal rikare individer - mindre klyftor ett rikare samhälle.

När utsatta grupper - som av självklara skäl inte klarar av att säga ifrån på samma sätt som bättre bemedlade grupper gör - ställs åt sidan för att människor som jag ska uppleva att jag får en bättre ekonomi och att den absoluta toppen på isberget verkligen får stora ekonomiska fördelar så skrapar vi inte bara lite på ytan vad gäller synen på alla människors lika värde. Då har vi gnuggat på så hårt att vi har skapat öppna sår.

Ibland när jag talar med människor om att det finns människor i Sverige idag som har svårt att få ihop tillräckligt med mat till sig själva och sina barn så får jag till svar att de som påstår sig ha det så ljuger. Det är inte en konstig reaktion (men hemsk), man vill verkligen inte tro att det kan vara så i Sverige idag, men så är det. Och även om de mest utsatta grupperna i Sverige är få (och små) jämfört med en del andra länder och oavsett hur de har hamnat i dessa situationer så vill jag åter se ett samhälle där vi inte accepterar att människor lever i undermåliga förhållanden i vårt land idag.

Så det korta, enkla svaret på frågan är:
Ja, jag har råd med en Röd-Grön valseger, men jag betvivlar att Sverige har råd med en blå.

The way it is

Korta och konkreta exempel från Värmdö gällande snacket om alliansens "Välfärdens kärna" och vad som saknas för att få med lite smak också.

VÄRMDÖ-ALLIANSEN lovade inför mandatperioden att tillföra ytterligare 40 miljoner kronor till skolan. Facit blir minus 50 miljoner. Drygt. En differens på 90 miljoner som direkt drabbar välfärden först och främst i form av lärare och elever och i förlängningen även andra sektorer i kommunen.

DET AV STATEN utbetalade extra statsbidrag på 28,5 miljoner som tilldelades Värmdö (och alla andra kommuner) för att "säkra välfärden" lades i vårt fall i resultatet istället för i verksamheten. Detta med lite olika motiveringar. En var att "det kan komma ännu sämre tider - och vad gör vi om folk blir av med jobben då?". Samtidigt fortsätter man att göra sig av med lärare trots att vi redan sjunkit ner i den absoluta botten gällande lärartäthet (jämfört med övriga kommuner i länet).

Den 19:e september ges du tre möjligheter att medverka till en förbättring av Välfärden i Värmdö kommun, Stockholms landsting och Sveriges riksdag.
Rösta rätt - rösta rött!

Extra KF och en extra chans?

Den moderatledda alliansen i Värmdö har helt och fullt misslyckats i sitt arbete med skolpolitiken. Satsningar har blivit besparingar och lärartätheten sjunker lika snabbt som alla involverades förtroende för rådande organisation.

Det är rimligt att anta att (m)ajoriteten på kvällens extra Kommunfullmäktige (som bara ska handla om skolfrågor) kommer att be väljarna om en andra chans (och fyra år till) - något som man inte tycks vara intresserad av att ge de som verkligen är i behov av det nämligen Värmdös barn och ungdomar som i detta nu får lida av ointresse, oförmåga eller en kombination av båda.

Kom och lyssna på debatten med start klockan 18:00 i Ösbyskolan och få ännu mer klarhet i varför det är dags att byta ut Värmdös regering.

Om mäns våld mot kvinnor

Jag läste någonstans idag en notis (minns inte var men hittar sent omsider grunden på DN debatt) om att mer än fyra av tio kvinnor som anmält sin nuvarande eller före detta partner för misshandel utsätts för ytterligare misshandel av samme man inom fyra år.

Mer än fyra av tio.

Nästan varannan kvinna i Sverige som har haft modet att anmäla en man (som inte sällan påstått att han älskar henne) för att han har slagit henne blir slagen av samma man igen. Förmodligen finns det - som ofta i denna typ av statistik - dessutom ett inte obetydligt mörkertal vad gäller oanmälda fall av misshandel. Både i första och andra ledet.

Enligt SCB har 7,5 % av Sveriges kvinnor (16 år och äldre) svarat ja på frågan om de har blivit utsatta för våld eller hot om våld 2007. I gruppen ensamstående kvinnor med barn är andelen 18 %.

Mäns våld mot kvinnor är inte en vidare nyhet. Vare sig som sett till förekomsten eller dess mediavärde. Att vi i Sverige idag inte klarar av att skydda kvinnor från våldsamma män som dessutom i så stor utsträckning visar sig vara benägna att slå igen och igen och igen är tragiskt och fruktansvärt. Och väldigt svårt att förstå.

Att det är just gruppen ensamstående kvinnor med barn som har en av de högsta andelar kvinnor som utsatts för våld eller hot om våld är extra tragiskt eftersom studier visar samband mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel.

FN har sett att det här är ett problem i Sverige. När ska vi klara av att komma tillrätta med det? Och hur kan vi lära oss att förstå att en våldshandling sällan är en engångsföreteelse utan ett återkommande beteende? Och hur kan vi hjälpa kvinnor som utsätts för dessa män?

Relevanta men inte nya frågor i Sverige 2010.



Tillägg efter att ha hittat dagens DN debatt:

Författarna till artikeln på DN debatt svarar till viss del på den sista frågan. Tydligare lagstiftning och bättre kontroll av myndigheter. Jag vill lägga till medvetenhet om hur verkligheten är så att vi lättare kan se vad som sker och vad det betyder.

Fattigdom och utanförskap

I dagens DN resonerar Hanne Kjöller om fattigdom och utanförskap. Det är viktiga begrepp som skrämmande nog fått en ökande betydelse i Sverige. Tyvärr missar hon en central poäng när hon sammanfattar sin syn i följande stycke:

"Men fattigdom i Sverige, i den mån man ens kan använda begreppet, handlar i första hand om annat [än om att kunna köpa ris]. Visst är det bökigt att ha ont om pengar, men värre är att inte kunna göra något åt det. Det är kanske stigmatiserande att inte ha en dator hemma, men ett större och allvarligare problem har den om inte kan använda en dator. Den vuxna människan som idag inte vet hur en dator fungerar lär ha svårt att få ett arbete och därmed ta sig ur sin fattigdom.”

Inser inte Hanne Kjöller att den som inte har tillgång till en dator (för att använda hennes exempel) förmodligen inte heller lär sig använda en dator? Förstår inte Hanne Kjöller att en elev idag (ganska tidigt) förväntas ha en dator hemma för iordningställande av inlämningsuppgifter med mera och att eleven utan dator får en mycket längre resa till ett G?

Jag kan hålla med om att diskussionen inte ska handla om rätt skomärke. Eller om man ska ha en MacBook eller en Sony VAIO för att åter anknyta till Kjöllers exempel. Men att inte ha ekonomiska medel för att upprätthålla en viss standard leder sanbbt till utanförskap. Och som Kjöller är inne på är utanförskap och fattigdom svårt att ta sig ur på egen hand. Det gäller både den utsatthet som Kjöller lyfter fram och den ekonomiska. Det är inte antingen eller utan både och. Därför ser många av oss gärna ett samhälle där alla som ändå hamnar i utanförskap (direkt ekonomiskt kopplad eller ej) får hjälp att komma tillbaka in i den allmänna gemenskapen. Utifrån sina förutsättningar.

Det är välfärd.

Trovärdighet sa Bull

Hela tiden matar Fredrik Reinfeldt på om hur trovärdigt det ena eller andra alternativet är. Under partiledardebatten fick vi flera gånger höra honom ifrågasätta trovärdigheten hos de rödgröna.

Naturligtvis är trovärdigheten en otroligt viktig aspekt i en valrörelse och det blir följaktligen inte så lite pinsamt när Reinfeldt matats med felaktiga siffror om hur jobblinjen har fallit ut. Plus minus noll på ett ungefär visar sig verkligheten vara. Det var alliansens viktigaste fråga inför förra valet. Tvåa kom väl utanförskapet. Där visar siffrorna på ett ordentligt underskott hittills. Just som i ekonomin.

Så vad har vi fått? Samma arbetslöshet som tidigare och ett ökat utanförskap till priset av ökade lån.

Ett annat exempel på fin-fin trovärdighet igår var väl Maud Olofsson som utbrast något om att det väl är våra (dina och mina) pengar och inget som staten ska sitta på (ordalydelsen var en annan, men ni förstår innebörden). Och visst är det så. Fast just nu så är det vare sig statens pengar eller dina eller mina som ger mig "extra allt" (för att citera Reinfeldt). Pengarna är lånade av någon annan. Och Maud, det är människor som du och jag som betalar den räntan och den ökade amorteringen.

Och så var det det här med att lämna tydliga och konkreta besked... Göran Hägglund menade att pensionärerna "i god tid före valet" - efter sommaren - ska få besked om framtida skattelösningar. Detta säger han just efter att alliansen gnällt på oppositionen för att den rödgröna budgeten inte presenteras förrän i april.

Trovärdighet sa Bill.

Because first impressions last

Frågan om placering av ensamma flyktingbarn är sorglig. Den hets som ses i kommentatorsfälten i nättidningar och bloggar är hemsk. Det skriker människoförakt, misstro och hat på många ställen. Och såklart hjälper det inte när företrädare för kommunen i fråga eldar på upprörda (rädda?) invånare.
Bland alla de rop som hörs blandas olika frågor ihop vilket såklart försvårar en konstruktiv diskussion och därmed klargörande om effekterna av beslut som fattats.
Å ena sidan skriker givetvis fallangen som vill stoppa all invandring till Sverige att det är fel att placera flyktingar i fler kommuner än idag. Å andra sidan ondgör sig skribenter över koncentrationerna av flyktingar och menar att det medför stora sociala problem i redan överbelastade kommuner.

Jag är av åsikten att vi visst ska ta emot människor som kommer hit. Jag tycker absolut att vi har råd och att vi har plats. Jag tycker också att fler kommuner måste ta sitt ansvar – och att det vilar ett tyngre ansvar på de mer välbärgade kommunerna att föregå med gott exempel (ungefär på samma sätt som vi förväntar oss att USA ska ta mer initiativ i - och större ansvar för miljödebatten). Jag är vidare övertygad om att förståelsen för de som kommer hit kan öka om vi väljer att se individerna snarare än generaliserande skräckbilder i form av samlingsbegrepp som Ronna och Rosengård (hur många transitplatser för ensamma flyktingbarn finns det där?).

Det finns röster som menar att andra länder – inte bara Sverige – måste ta ett större ansvar. Nu är det inte bara Sverige som tar emot flyktingar och att andra är sämre än oss räknat i numerär eller procent är ointressant. Det handlar om vår förmåga och de behov som de som kommer hit har, inte om andra länders förmåga och intresse.

Givetvis har Vellinge både råd och förutsättningar att se till att de flyktingar som placerats där får en bra vistelse. Man har alla möjligheter i världen att hjälpa dessa individer in i Sverige på ett bra sätt. Om man väljer den vägen. Väljer man vägen som man högljutt signalerat kan man å andra sidan snabbt hamna i en konfliktsituation där man skapar förutsättningar för alla de motsättningar som man menar riskerar att drabba orten. På så vis är det med all tydlighet en kommunal angelägenhet att se till att transitboendet i Hököpinge fungerar och att de boende där välkomnas.

Det handlar om människor. Som tänkande varelser har vi möjlighet att själva välja hur vi bemöter vår omgivning. Och som tänkande varelser kan vi välja att fundera på hur olika bemötanden kan tas emot och vilka konsekvenser det kan föra med sig. Because first impressions last.

Något annat block som tar fighten?

På ledarsidan i dagens DN skrivs det - som på andra ställen - om Sverigedemokraterna. Helt riktigt konstateras att de fortfarande bygger i stort sätt all sin politik på ett Vi och Dom-resonemang där Vi betyder svenskar och Dom betyder invandrare. Att Åkesson och kompani utåt i allt högre utsträckning jobbar för att sminka över det alltför uttalade främlingshatet som finns i medlemsleden för att uppfattas som seriösa och ansvarstagande råder det heller inget tvivel om. Samtidigt är det lätt att läsa att flera stora interna hyllningar handlar om uttalanden som tydligt anspelar på åsikten om att det för partiet är viktigt att skilja på människor beroende på härkomst.

På ledarsidan menar DN att det är förståeligt att Sahlin i P1s lördagsintervju skulle lämna en demonstration om Jimmie Åkesson dök upp samtidigt som man också menar att det skulle spela Åkesson rakt i händerna eftersom Sahlin skulle verka ojust. Det är en nödvändig risk som skulle minska för varje ytterligare partiledare som vågade vara lika tydlig. Dock tycks Reinfeldt fortsatt ovillig att göra någon som helst markering i den riktningen. Det är hög tid för regeringspartierna att ta ställning. Man kan inte fortsätta leva på Westerbergs tydlighet i frågan från 1990-talet.

Och med Hägglunds desperata jakt på nya väljargrupper blir det så klart inte lättare. Att kristdemokraterna tvingats begrava kärnfrågor för att få plats i regeringen har inte varit mycket att orda om - men när man nu självmant gräver gravarna för att hitta nya röster (de gamla väljarna har väl av förståeliga skäl tröttnat på bristen på identitet) sätter man ett nytt lågvattenmärke. Styrkan i en koalitionsregering ligger i att man kan dela upp frågor och fronter och ändå behålla trovärdighet. Men att en part lägger ner allt och bara står för populismen är så klart ingen långsiktigt hållbar lösning. Vare sig för partiet i fråga eller regeringen.

Med en fortsatt utveckling i tagen riktning kanske vi kan skönja en sammanslagning av KD och SD i framtiden. KDS igen?

***

Uppdaterat:

Okej. Efter att ha sett Åkessons debattartikel i Aftonbladet så måste ja givetvis revidera ovanstående som mellan raderna gör gällande att Sverigedemokraterna försöker förmedla en sund människosyn utåt. Det är uppenbarligen inte sant.

Om ett dumt förslag från centern

Jag hör i P1-morgon att två centerpartister i riksdagen vill förbjuda bärandet av niqab och burka i det offentliga rummet. Motionärerna menar att när man inte ges möjligheten att läsa en annan människa (då dennes ansikte inte syns) så kan det skapa en annorlunda känsla och att detta måste undvikas. Den intervjuade motionerande ledamoten menar att han i Stockholm möter kvinnor iklädda niqab snartnär varje dag. På direkt fråga uttrycks att ett förbud skulle vara en acceptabel inskränkning i de mänskliga rättigheterna.

Ni förstår hur hela historien ger en ganska dålig smak i munnen. Eller såhär:

Vid en snabb titt i tunnelbanevagnen mellan Slussen och T-centralen inser jag snart att det finns en mängd utstyrslar och stilar som väcker en mängd olika (annorlunda?) känslor och som i vissa fall gör det svårt för mig att läsa av människan bakom plaggen. Jag ser dock varken niqab eller burka. Det får mig att fundera på de faktiska konsekvenserna av ett eventuellt förbud av nämnda plagg.

Hur ska jag ställa mig till solglasögon? Att inte se en medmänniskas ögon skapar ibland en ovisshet om vem som döljer sig där bakom. Jag kan bli osäker på var personen fäster blicken och kan få en känsla av att bli hemligt iakttagen. Ibland är det riktigt obehagligt. Man borde i vart fall se till att glasögonen inte är så mörka att ögonen inte syns och att de inte är otillbörligt stora i förhållande till ansiktet.

För att inte tala om människor som använder väldigt mycket smink. Det förändrar ansiktsuttrycken så att jag inte ges möjlighet att se vad människan egentligen känner. Hur ska jag då kunna bemöta individen? Det blir ju jättesvårt för mig att förstå hur en kraftigt sminkad individ värderar mig.

Eller de som låter sitt hår hänga ner i ansiktet och som därigenom medvetet gömmer sig i det offentliga rummet. Vilken fasa!

Vidare undrar jag var gränsen går för hur långt upp på hakan och kinden en halsduk eller sjal får vara en kylig oktobermorgon som idag. Ibland påminner det obehagligt mycket om fotbollshuliganer i busskön och det vill jag verkligen inte veta av!

Och så finns alla dessa människor med skärmmössor. Eller kepsar som de visst kallas nuförtiden. Det är ju förfärligt. Och inte har de hyfs nog att ta av sig dessa och lägga dem i knäet när de väl kommit in i bussen eller tåget. Är de bara halvhuvudet kortare än jag (och det finns det några som är) så blir det väldigt obekvämt för mig när jag ska titta på deras ansikten (för det vill jag så klart göra för att undvika en annorlunda känsla till!).


Den tänkande läsaren inser att jag ironiserar. Det jag vill få sagt är att vi måste hålla öppna sinnen och försöka förstå varandra snarare än att likforma omgivningen efter våra normer. Att förespråka förbud mot enskilt utpekade kulturella yttringar känns som något som vi fick nog av första halvan av förra seklet.

Snart tillbaka

Vänligen ursäkta ett otillbörligt långt oanonserat uppehåll i skrivandet. Jag skyller på årstiden och med den - den obefintliga intensiteten i nämndens arbete. Nu närmar sig dock verkligheten igen och med den en förhoppning om större engagemang från undertecknad vad gäller antalet inlägg här och läsvärdheten i desamma.

Det kommande året blir spännande och på många sätt svårare än det senaste. Om 13 månader är det val och det innebär givetvis att alla flanker kommer att vässa såväl pennor som armbågar och gärna hälla lite mer socker i saften.

Med tanke på de lokala siffrorna från EP-valet i juni så kan det bara gå åt ett håll och det fullt realistiska målet är givetvis maktskifte på Skogsbo. Vi är inte ett alternativ till alliansen. Vi är lösningen.

Snart igång igen...

Kort om målstyrning

Under det senaste året när jag har verkat som fritidspolitiker i utbildningsfrågor har jag flera gånger hört hur det har beklagats att skolorna inte beaktar de mål som vi som nämnd sätter upp för deras verksamheter.

Såklart är det inte bra om en resultatenhet inte verkar för att nå de mål som satts upp i en målstyrningsorganisation utan sätter upp en egen agenda. Då missar man ju lite av poängen med hela upplägget.
Om det är så illa som några har uttryckt vet jag dock inte - men upplevelsen är illa nog.

Samtidigt måste jag konstatera att kritikerna som menar ovanstående i första hand bör rikta sin besvikelse åt ett annat håll än mot skolorna. När vi på gårdagens nämnd för tredje mötet i rad försökte formulera målen för 2010 kan det bara beskrivas som ett misslyckande.

Det har varit en hattigt hanterad process utan tydlig styrning och där delar av arbetsgruppens överenskomna tankar hela tiden kommit på bort(?!) när det varit dags att presentera dem för hela nämnden i samband med att beslut ska tas. Ingen har vetat om alla punkter verkligen är med eller om det verkligen var just den ena eller den andra ordalydelsen som önskades.

I avspeglingen av den hanteringen är det ett under att skolorna ens får några mål att självsvåldigt och felaktigt eventuellt välja att bortse ifrån.
Och sett ur samma synvinkel är det inte alls konstigt att man på skolorna kan ha svårt att ta nämndens mål på allvar med tanke på allvaret i nämndens problem att formulera sig.

Alive and kicking - Resursskolan är räddad!

Det var nog det konstigaste mötet jag har varit på. Kvällens utbildningsnömnd alltså. Det var en så märklig stämning. Men jag får återkomma till det någon annan gång. För ikväll är det bara en sak som är viktig.

Resursskolan lever!

Det var en enig nämnd - sånär som på miljöpartiet som valde att inte delta i beslutet - som valde att i remissyttrandet till produktionsstyrelsen föreslå att resursskolan blir kvar i sin nuvarande form fram till och med 2010.

Under tiden ska en ordentlig utredning genomföras med uppgift att lägga fram formerna för ett framtida system.

Det känns så bra! För även om det i och med denna sena vändning kan vara svårt att återställa en del av de skador som redan tillfogats så kommer i alla fall en stor del kunna räddas.

Jag vill framför allt skicka röda rosor till alla föräldrar som arbetat så otroligt hårt för det här - ni har varit helt fantastiska! Och det gäller såklart även personalen på resursskolan som också har gjort ett magnifikt arbete.
Jag hoppas verkligen att vi politiker nu kan återgälda er genom att denna gång se till att er verksamhet utvärderas på ett riktigt sätt så att en eventuell framtida förändring gynnar barnen och er just så som det är tänkt.

Jag vill också skicka en blomma till de centerpartister som satt press på frågan bland (m)ajoritetspolitikerna den senaste tiden och skapat förutsättningar för den jämkning som blev till idag.

Jag tänker sova gott inatt.
Det ska bli skönt.

Resurskolan - del ...

Hemkommen från ett hett möte i kommunhusets matsal. Hett i bemärkelserna faktisk temperatur och känslor.

Jag hade för avsikt att skriva något klokt och ordentligt redogörande från utbildningsnämndens träff med föräldrar, personal och andra intresserade av resursskolans framtid. Men jag orkar inte riktigt. Jag är för arg.

Jag har lyssnat på faktiska beskrivningar av konsekvenserna som följer nedmonteringen av resursskolan här i Värmdö och jag har hört upprörda, uppgivna, frustrerade och ledsna föräldrar till barn i resursskolan förklara för - framförallt - Peter Bondesson hur det som sker påverkar deras liv och deras barns liv. Jag har hört och läst en del av dessa beskrivningar tidigare men de gör lika ont i kroppen och själen varje gång.

Det handlar om existerande människor. Individer som just som du och jag lever sitt liv efter bästa förmåga. Som hoppas få så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas i vårt samhälle.

Och så sitter vi där. Ett gäng amatörer (med något undantag) som har i uppdrag att ange riktningen. Uppgiften att tala om för dessa barn att de får gå den eller den vägen för att skaffa sina möjligheter till den bästa möjliga framtiden.

Och det vi säger är "Lycka till". Det känns så dåligt! Så ruttet!

Jag hoppas fortfarande, även om jag just i detta nu misströstar, att i alla fall sju av oss tretton ordinarie ledamöter i utbildningsnämnden på måndagens nämnd vågar säga att det här systemet inte är färdigt och att det bästa vi kan göra för att inte förvärra situationen är att stanna upp och låta det som är just nu få fortsätta vara tills vi som ansvarig nämnd faktiskt vet vad vi vill göra för de här barnen och dessutom ser att vi kan klara att leverera det i verkligheten.

Det räcker inte att säga att verksamheten kommer att utvärderas. Det räcker inte att mena att en kvalitetsgranskning kommer att genomföras. Det finns ingen andraserve för en verklig människa.

Bondesson och Dingertz med flera menar att det är försent att ändra beslutet som är fattat. För att organisationen redan börjat anpassa sig...
Men det kan väl bara betyda att den är anpassningsbar. Då går det ju att svänga igen. Och ja, jag vet att det inte görs på en femöring men många av de individer beslutet verkligen drabbar har svårt att vända på riktigt. Och om det nu är för deras skull - Bondesson säger ju att eleven ska stå i fokus - så är det väl bara att stanna upp och visa någon slags förståelse för situationen?

Och om det verkligen bara handlar om pengar... Tillsätt medel. Att säga att det inte finns pengar nu är att skapa en framtida skuld. Det går inte att snåla på de här barnen. En missad insats nu ökar riskerna för ett framtida utanförskap. Som kan vara ett helt liv. Förutom att det uppenbart medför merkostnader för samhället så är det så oerhört respektlöst.

Jag slutar så. Inte nöjd och lika arg som när jag började.

Och har du inget bättre för dig så dyk upp på vårt möte imorgon måndag. 19:00 i kommunhusets matsal. Det blir nog hett då också.

Resursskolan på nätet

Diskussionerna om resursskolan har varit intensiva en tid och så kommer det att fortsätta ett tag till.

All möjlig kraft måste läggas på att se till att inga barn (och därmed hela familjer) kommer i kläm och drabbas av det som håller på att ske.

Föräldraförerningen har länge gjort ett stort arbete i det här och nu blir det ännu lättare att följa - och stötta - dem genom deras nyupplagda hemsida.

Titta in!

Fel, men ändå lite rätt

Nej, att Reinfeldt skulle ha grundat Piratpartiet som Le Monde sägs ha skrivit enligt SvD är förstås inte sant.

Dock får tidningen ett halvt rätt då Reinfeldt sedan valet 2006 agerat piratkapten genom att röva bort mer och mer av våra välfärdssystem.
Fast det är nog inte det man vill säga.

Sverigedemokraterna - och politik på riktigt

Jag läser på DN.se att Sverigedemokraterna är glada för de siffror de fått i gårdagens val. Enligt mig ska de vara glada för varje valsedel med deras namn på. Jimmie Åkesson menar att de kommer in i riksdagen nästa år och ser fram emot att journalistkåren ska börja granska partiet bortom deras uppenbara främlingsfientlighet.

Kanske har de lyckats förtränga hur det kan gå när så sker.

I länken nedan finns en påminnelse i form av Anna Tibergs avslöjande intervju med Per Björklund om SDs arbetsmarknadspolitik i Dagens Arbete hösten 2007.

Mer av den sortens granskning är önskvärt. Vi behöver inte missnöjespopulister på riksnivå. Det är nog så illa att SD finns på kommunal nivå runt om i landet.

Men så länge vårt ledande regeringsparti inte tydligt tar avstånd kommer SD att tillåtas fortsätta att måla upp en bild av sig själva som en potentiell maktfaktor i framtiden.