Om att ta ansvar - och att ges.

Fredrik Reinfeldt säger att de röd-gröna partierna måste ta sitt ansvar i den osäkra parlamentariska situation som nu uppstått.
Givetvis åligger det alla i en demokratisk församling att verka för ett bra resultat. I det här fallet innebär det ett bättre Sverige.
Samtidigt måste Fredrik Reinfeldt tydligen påminnas om ett par saker:

1. Det är Fredrik Reinfeldt och hans lakejer i Alliansen som strävat efter den cementerade blockindelning som vi nu lever med. Det har varit en medveten långsiktig strategi som nu kräver ett ansvarstagande från initiativtagaren.

2. Att vi som tillhör de röd-gröna partierna i regel har en vidare syn på ansvarstagande och bryr oss om fler än oss själva och våra plånböcker innebär inte med nödvändighet att vi kan ses som en städpatrull ständigt redo att rycka ut för att Fredrik Reinfeldt undviker att se längre konsekvenser av ökande klyftor och segregering.

3. Just som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson deklarerade igår så har vi alla ett ansvar inför våra väljare och i det ingår (i vårt fall) inte att bistå den regering som för en politik som inte innefattar jämlikhet eller solidaritet. Det ingår inte att bistå utförsäljningen av Sveriges egendom eller att äventyra framtiden genom att låta bli att föra en politik som också tänker på miljön.

Idéen om att köpa sig fri för att man är rik fungerar besvärande ofta. Men i princip aldrig hela vägen.
Ökade klyftor skapar ett mindre välmående samhälle och leder till missnöjesyttringar.
Fredrik Reinfeldt är chef för sin regering - inte för oppositionen.

Varsågod Fredrik Reinfeldt - det här är din skapelse. Det här är det Sverige du ansvarar för.
Ta hand om det.

Klyftor och konsekvenser. Helt kort.

Visste du att ett ojämlikt samhälle skapar mer ohälsa? "Ja, ja", tänker någon, "såklart att fattigdom skapar större ohälsotal".
Jo, men visste du att ett ojämlikt samhälle faktiskt tenderar att skapa mer ohälsa i alla pinnhål på stegen?

Vi talar ofta om morötter och vår ständiga strävan uppåt i hierarkin. Och det blåa laget talar gärna om individens drivkraft och det egna ansvaret att jobba sig uppåt i sina försök att försvara sin politik som lämnar den lottlöse just lottlös.
Just denna strävan är central i regeringens plånbokspolitik som faktiskt innebär att ju fler du placerar under dig på statusstegen desto större belöning får du i form av förbättrade ekonomiska förutsättningar.
Jag kan i viss utsträckning också ha en tilltro till morotstanken men jag ser en väsentlig risk i att ha det som grund. Forskning visar nämligen att ett ojämlikt samhälle (där klyftor får växa - och inte sällan ses just som den grundläggande drivkraften framåt i arbetet med det slutgiltiga målet ekonomisk tillväxt) också skapar social stress i mycket högre omfattning än i mer jämlika samhällen.

Vad innebär då social stress?
Att hög stressnivå är skadligt har varit känt ganska länge. När man började forska på vilka sjukdomar som stress orsakade tittade man främst på de grupper där man trodde sig hitta de mest stressade människorna - i toppen av pyramiden (de som man tycker jobbar mest). Man fann ökad risk för hjärtsjukdomar, diabetes, impotens hos män, missfall hos kvinnor och matsmältningsproblem.
Senare har man accepterat att stress faktiskt återfinns i alla samhällsgrupper. Man har också börjat titta på vilka faktorer som utlöser skadlig stress. Topplistan är den här:
1. Låg social status.
2. Brist på vänner.
3. Stress tidigt i livet.

Den kvicktänkte inser snart att med en sådan topplista återfinns störst fog för skadlig stress bland de mindre bemedlade grupperna och att ohälsan kan bli ganska omfattande i ett samhälle som tillåter stora ekonomiska klyftor. Det är givetvis inte bara otrevligt att låta sådana förhållanden råda - det är dessutom ekonomiskt oförsvarbart.
Kostnaderna för att ta hand om de förhöjda sjuktal som dessa system medför blir enorma. Så länge man inte också menar att de som befinner sig i den utsatta situationen själv ska ta sig ur den...

Som tur är har vi en stark tradition i Sverige att inte lämna någon utanför. Vi har länge arbetat fram ett solidariskt socialt tänk som innebär att alla ska få plats. Detta är såklart klokt och minskar givetvis riskerna för att uppleva första punkten på topplistan ovan - Låg Social Status.
Tyvärr har vi sedan ett tag tillbaka börjat ta solidariteten för givet. Vi har börjat se den som något som alltid kommer att finnas där utan att vi själva behöver bidra. Det är fel. Och det har lett till en större acceptans för statushetsen och den individuella tävlingen uppåt på stegen.
En konsekvens av detta är att fler löper större risk att uppleva att man tappar i social status. I alla skikt ska det hela tiden jämföras och testas på vilken plats i hierarkin man befinner sig och vem som helst kan när som helst tappa mark. Det hela utvecklar sig lätt till en negativ spiral för den som upplever sig vara på väg åt fel håll.

Alltså är ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor att föredra för alla som bor där - inte bara de som inte får lika långt upp. Det handlar egentligen bara om att våga se förbi den kortsiktiga eventuella vinst som en extra papperslapp i plånboken ger och därmed också se vad den extra papperslappen kostar i andra änden.

Som järnvägare är det lätt att dra en parallell till diskussionen om hur SJ sköter sig som företag. Företaget som gör stora vinster gör det eftersom man under en längre tid överutnyttjat sina tåg och dragit ner på underhållet. Man skapar en bubbla som tillslut måste spricka och att då resa sig igen är både mycket dyrare (än om man inte haft lika bråttom från början) och tar mycket längre tid.
För ett företag kan det vara värt att ta den chansen även om risken finns att man går under. För ett samhälle får det sistnämnda inte vara ett alternativ.
För Sverige handlar det om att välja en linje som inte bara jobbar för nästa kvartalsrapport utan också säkerställer en hållbar utveckling där servicen når alla som behöver den. I tid.

Kort om valet - det närmar sig.

Den första september går det att börja rösta i de tre valen (kommun, landsting och riksdag). Söndagen den 19 september avslutas valet och rösterna räknas. Har du inte röstat i förtid är det då du med fördel iklär dig söndagskostymen och med rak rygg beger dig till din vallokal (kostym och hållning är givetvis frivilligt, men nog är det värt att fira och ära våra demokratiska rättigheter).

På valmyndighetens hemsida får du veta mer om valet och var och när du kan rösta.

På Socialdemokraternas Värmdö-sida kan du bekanta dig mer med oss som kandiderar i Värmdövalet (kommunfullmäktige). Är du fortfarande osäker går det alldeles utmärkt att kryssa kandidat nummer nio...

Såklart kommer jag inom kort även här utveckla mina tankar kring de tre hjärtefrågor jag har gällande Värmdö - skola, trafik och Gustavsberg. Håll utkik!

Svar på frågan om jag har råd

Jag såg en moderat valaffisch häromdagen som undrade om jag hade råd med en Röd-Grön valseger. Det är ju i grunden en förbaskat dum fråga, kan jag tycka, men eftersom den nu ställdes så får jag väl svara.

Till att börja med ska det väl klargöras att jag tillhör en grupp i samhället som i media klassas som "vinnare" med alliansens plånbokspolitik. Jag lever Svenssonliv i radhus och tjänar kanske lite mer än genomsnittet i Sverige. Trots det ser jag mig verkligen inte som någon vinnare i det Sverige som gror sedan fyra år tillbaka.

Jag har fått "mer pengar i plånboken", visst - och kanske kommer jag inte få ännu mer pengar med en Röd-Grön valseger. Men det är okej. Det Sverige jag söker är mer än mitt kontoutdrag. Det är mer än brutto- och nettosiffrorna på mitt månatliga lönebesked. Väldigt mycket mer.

Jag vill att Sverige åter ska bli en plats där vi klarar att se lite längre. Där vi - igen - tar hand om varandra. Tillsammans. Och att vi gör det för att vi förstår att vi alla i förlängningen tjänar på att hela samhället klarar av att följa med.

Steg ett i en sådan utveckling är insikten i att ökande klyftor i samhället inte för landet Sverige framåt eftersom utslagning kostar i ett helt gäng med andra ändar. För visst är det sant att det inte finns något som kan kallas gratis lunch. Större klyftor skapar ett antal rikare individer - mindre klyftor ett rikare samhälle.

När utsatta grupper - som av självklara skäl inte klarar av att säga ifrån på samma sätt som bättre bemedlade grupper gör - ställs åt sidan för att människor som jag ska uppleva att jag får en bättre ekonomi och att den absoluta toppen på isberget verkligen får stora ekonomiska fördelar så skrapar vi inte bara lite på ytan vad gäller synen på alla människors lika värde. Då har vi gnuggat på så hårt att vi har skapat öppna sår.

Ibland när jag talar med människor om att det finns människor i Sverige idag som har svårt att få ihop tillräckligt med mat till sig själva och sina barn så får jag till svar att de som påstår sig ha det så ljuger. Det är inte en konstig reaktion (men hemsk), man vill verkligen inte tro att det kan vara så i Sverige idag, men så är det. Och även om de mest utsatta grupperna i Sverige är få (och små) jämfört med en del andra länder och oavsett hur de har hamnat i dessa situationer så vill jag åter se ett samhälle där vi inte accepterar att människor lever i undermåliga förhållanden i vårt land idag.

Så det korta, enkla svaret på frågan är:
Ja, jag har råd med en Röd-Grön valseger, men jag betvivlar att Sverige har råd med en blå.

The way it is

Korta och konkreta exempel från Värmdö gällande snacket om alliansens "Välfärdens kärna" och vad som saknas för att få med lite smak också.

VÄRMDÖ-ALLIANSEN lovade inför mandatperioden att tillföra ytterligare 40 miljoner kronor till skolan. Facit blir minus 50 miljoner. Drygt. En differens på 90 miljoner som direkt drabbar välfärden först och främst i form av lärare och elever och i förlängningen även andra sektorer i kommunen.

DET AV STATEN utbetalade extra statsbidrag på 28,5 miljoner som tilldelades Värmdö (och alla andra kommuner) för att "säkra välfärden" lades i vårt fall i resultatet istället för i verksamheten. Detta med lite olika motiveringar. En var att "det kan komma ännu sämre tider - och vad gör vi om folk blir av med jobben då?". Samtidigt fortsätter man att göra sig av med lärare trots att vi redan sjunkit ner i den absoluta botten gällande lärartäthet (jämfört med övriga kommuner i länet).

Den 19:e september ges du tre möjligheter att medverka till en förbättring av Välfärden i Värmdö kommun, Stockholms landsting och Sveriges riksdag.
Rösta rätt - rösta rött!

Om mäns våld mot kvinnor

Jag läste någonstans idag en notis (minns inte var men hittar sent omsider grunden på DN debatt) om att mer än fyra av tio kvinnor som anmält sin nuvarande eller före detta partner för misshandel utsätts för ytterligare misshandel av samme man inom fyra år.

Mer än fyra av tio.

Nästan varannan kvinna i Sverige som har haft modet att anmäla en man (som inte sällan påstått att han älskar henne) för att han har slagit henne blir slagen av samma man igen. Förmodligen finns det - som ofta i denna typ av statistik - dessutom ett inte obetydligt mörkertal vad gäller oanmälda fall av misshandel. Både i första och andra ledet.

Enligt SCB har 7,5 % av Sveriges kvinnor (16 år och äldre) svarat ja på frågan om de har blivit utsatta för våld eller hot om våld 2007. I gruppen ensamstående kvinnor med barn är andelen 18 %.

Mäns våld mot kvinnor är inte en vidare nyhet. Vare sig som sett till förekomsten eller dess mediavärde. Att vi i Sverige idag inte klarar av att skydda kvinnor från våldsamma män som dessutom i så stor utsträckning visar sig vara benägna att slå igen och igen och igen är tragiskt och fruktansvärt. Och väldigt svårt att förstå.

Att det är just gruppen ensamstående kvinnor med barn som har en av de högsta andelar kvinnor som utsatts för våld eller hot om våld är extra tragiskt eftersom studier visar samband mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel.

FN har sett att det här är ett problem i Sverige. När ska vi klara av att komma tillrätta med det? Och hur kan vi lära oss att förstå att en våldshandling sällan är en engångsföreteelse utan ett återkommande beteende? Och hur kan vi hjälpa kvinnor som utsätts för dessa män?

Relevanta men inte nya frågor i Sverige 2010.



Tillägg efter att ha hittat dagens DN debatt:

Författarna till artikeln på DN debatt svarar till viss del på den sista frågan. Tydligare lagstiftning och bättre kontroll av myndigheter. Jag vill lägga till medvetenhet om hur verkligheten är så att vi lättare kan se vad som sker och vad det betyder.

Fattigdom och utanförskap

I dagens DN resonerar Hanne Kjöller om fattigdom och utanförskap. Det är viktiga begrepp som skrämmande nog fått en ökande betydelse i Sverige. Tyvärr missar hon en central poäng när hon sammanfattar sin syn i följande stycke:

"Men fattigdom i Sverige, i den mån man ens kan använda begreppet, handlar i första hand om annat [än om att kunna köpa ris]. Visst är det bökigt att ha ont om pengar, men värre är att inte kunna göra något åt det. Det är kanske stigmatiserande att inte ha en dator hemma, men ett större och allvarligare problem har den om inte kan använda en dator. Den vuxna människan som idag inte vet hur en dator fungerar lär ha svårt att få ett arbete och därmed ta sig ur sin fattigdom.”

Inser inte Hanne Kjöller att den som inte har tillgång till en dator (för att använda hennes exempel) förmodligen inte heller lär sig använda en dator? Förstår inte Hanne Kjöller att en elev idag (ganska tidigt) förväntas ha en dator hemma för iordningställande av inlämningsuppgifter med mera och att eleven utan dator får en mycket längre resa till ett G?

Jag kan hålla med om att diskussionen inte ska handla om rätt skomärke. Eller om man ska ha en MacBook eller en Sony VAIO för att åter anknyta till Kjöllers exempel. Men att inte ha ekonomiska medel för att upprätthålla en viss standard leder sanbbt till utanförskap. Och som Kjöller är inne på är utanförskap och fattigdom svårt att ta sig ur på egen hand. Det gäller både den utsatthet som Kjöller lyfter fram och den ekonomiska. Det är inte antingen eller utan både och. Därför ser många av oss gärna ett samhälle där alla som ändå hamnar i utanförskap (direkt ekonomiskt kopplad eller ej) får hjälp att komma tillbaka in i den allmänna gemenskapen. Utifrån sina förutsättningar.

Det är välfärd.

Because first impressions last

Frågan om placering av ensamma flyktingbarn är sorglig. Den hets som ses i kommentatorsfälten i nättidningar och bloggar är hemsk. Det skriker människoförakt, misstro och hat på många ställen. Och såklart hjälper det inte när företrädare för kommunen i fråga eldar på upprörda (rädda?) invånare.
Bland alla de rop som hörs blandas olika frågor ihop vilket såklart försvårar en konstruktiv diskussion och därmed klargörande om effekterna av beslut som fattats.
Å ena sidan skriker givetvis fallangen som vill stoppa all invandring till Sverige att det är fel att placera flyktingar i fler kommuner än idag. Å andra sidan ondgör sig skribenter över koncentrationerna av flyktingar och menar att det medför stora sociala problem i redan överbelastade kommuner.

Jag är av åsikten att vi visst ska ta emot människor som kommer hit. Jag tycker absolut att vi har råd och att vi har plats. Jag tycker också att fler kommuner måste ta sitt ansvar – och att det vilar ett tyngre ansvar på de mer välbärgade kommunerna att föregå med gott exempel (ungefär på samma sätt som vi förväntar oss att USA ska ta mer initiativ i - och större ansvar för miljödebatten). Jag är vidare övertygad om att förståelsen för de som kommer hit kan öka om vi väljer att se individerna snarare än generaliserande skräckbilder i form av samlingsbegrepp som Ronna och Rosengård (hur många transitplatser för ensamma flyktingbarn finns det där?).

Det finns röster som menar att andra länder – inte bara Sverige – måste ta ett större ansvar. Nu är det inte bara Sverige som tar emot flyktingar och att andra är sämre än oss räknat i numerär eller procent är ointressant. Det handlar om vår förmåga och de behov som de som kommer hit har, inte om andra länders förmåga och intresse.

Givetvis har Vellinge både råd och förutsättningar att se till att de flyktingar som placerats där får en bra vistelse. Man har alla möjligheter i världen att hjälpa dessa individer in i Sverige på ett bra sätt. Om man väljer den vägen. Väljer man vägen som man högljutt signalerat kan man å andra sidan snabbt hamna i en konfliktsituation där man skapar förutsättningar för alla de motsättningar som man menar riskerar att drabba orten. På så vis är det med all tydlighet en kommunal angelägenhet att se till att transitboendet i Hököpinge fungerar och att de boende där välkomnas.

Det handlar om människor. Som tänkande varelser har vi möjlighet att själva välja hur vi bemöter vår omgivning. Och som tänkande varelser kan vi välja att fundera på hur olika bemötanden kan tas emot och vilka konsekvenser det kan föra med sig. Because first impressions last.

Så viktigt!

En ny serie artiklar på DN:s Insidan började idag. Dagens huvudartikel handlar om ett personligt svek. Jag läser en hemsk - men tyvärr inte unik - skildring om en tillsynes omåttligt viljestark ung man. Det Björn Hultman fått utstå går inte att göra ogjort. Det han gått miste om går inte att återskapa.

Barndomen är den tid i livet då vi - oavsett vad - ska få vara fria. Den ska inte handla om ensamhet, om stängda dörrar eller hot. Som barn ska vi ska få utvecklas så som det passar oss som enskilda individer, och i den takt som passar. Det är en grundläggande rättighet. Varje gång ett barn mobbas har vi som vuxna misslyckats att tillgodose den rättigheten. Det finns inget sätt att att göra orätten ogjord. Därför får vi som är föräldrar, lärare, idrottsledare etcetera med barn och ungdomar i vår omgivning aldrig misslyckas i uppgiften att verka för den rättigheten.

I skoldebatten ställs ofta dagens skola - även kallad flumskolan - mot den nya kunskapsskolan. I skapandet av en bättre framtida skola som fokuserar på individens kunskapsutveckling får vi aldrig ställa begreppen trygghet och kunskap mot varandra. De går hand i hand. Vi måste alltid se individen i alla aspekter. En människa är alla hennes delar.

Jag vill tacka Björn Hultman för att han orkar tala om vad han har varit med om. Du hjälper så många människor att få den frihet som borde varit så självklar även för dig. All lycka till dig i framtiden!

Uppdaterat:

Såg just att Björn Hultman har en egen blogg. Den läser du såklart och det gör du här.

Om ett dumt förslag från centern

Jag hör i P1-morgon att två centerpartister i riksdagen vill förbjuda bärandet av niqab och burka i det offentliga rummet. Motionärerna menar att när man inte ges möjligheten att läsa en annan människa (då dennes ansikte inte syns) så kan det skapa en annorlunda känsla och att detta måste undvikas. Den intervjuade motionerande ledamoten menar att han i Stockholm möter kvinnor iklädda niqab snartnär varje dag. På direkt fråga uttrycks att ett förbud skulle vara en acceptabel inskränkning i de mänskliga rättigheterna.

Ni förstår hur hela historien ger en ganska dålig smak i munnen. Eller såhär:

Vid en snabb titt i tunnelbanevagnen mellan Slussen och T-centralen inser jag snart att det finns en mängd utstyrslar och stilar som väcker en mängd olika (annorlunda?) känslor och som i vissa fall gör det svårt för mig att läsa av människan bakom plaggen. Jag ser dock varken niqab eller burka. Det får mig att fundera på de faktiska konsekvenserna av ett eventuellt förbud av nämnda plagg.

Hur ska jag ställa mig till solglasögon? Att inte se en medmänniskas ögon skapar ibland en ovisshet om vem som döljer sig där bakom. Jag kan bli osäker på var personen fäster blicken och kan få en känsla av att bli hemligt iakttagen. Ibland är det riktigt obehagligt. Man borde i vart fall se till att glasögonen inte är så mörka att ögonen inte syns och att de inte är otillbörligt stora i förhållande till ansiktet.

För att inte tala om människor som använder väldigt mycket smink. Det förändrar ansiktsuttrycken så att jag inte ges möjlighet att se vad människan egentligen känner. Hur ska jag då kunna bemöta individen? Det blir ju jättesvårt för mig att förstå hur en kraftigt sminkad individ värderar mig.

Eller de som låter sitt hår hänga ner i ansiktet och som därigenom medvetet gömmer sig i det offentliga rummet. Vilken fasa!

Vidare undrar jag var gränsen går för hur långt upp på hakan och kinden en halsduk eller sjal får vara en kylig oktobermorgon som idag. Ibland påminner det obehagligt mycket om fotbollshuliganer i busskön och det vill jag verkligen inte veta av!

Och så finns alla dessa människor med skärmmössor. Eller kepsar som de visst kallas nuförtiden. Det är ju förfärligt. Och inte har de hyfs nog att ta av sig dessa och lägga dem i knäet när de väl kommit in i bussen eller tåget. Är de bara halvhuvudet kortare än jag (och det finns det några som är) så blir det väldigt obekvämt för mig när jag ska titta på deras ansikten (för det vill jag så klart göra för att undvika en annorlunda känsla till!).


Den tänkande läsaren inser att jag ironiserar. Det jag vill få sagt är att vi måste hålla öppna sinnen och försöka förstå varandra snarare än att likforma omgivningen efter våra normer. Att förespråka förbud mot enskilt utpekade kulturella yttringar känns som något som vi fick nog av första halvan av förra seklet.

Utbildningspolitiska gråskalan

Utbildningsminister Björklund har under sina tre år på posten verkligen varit framgångsrik i att förenkla verkligheten och på så vis skapa diskussioner som varit så svart-vita att det inte ens går att tala om en gråskala.
Skickligt - och med god hjälp av media (som ju ganska ofta välkomnar de enkla budskapen) - har han lyckats få oss socialdemokrater att framstå som veliga, ovilliga och obenägna att se framåt. Inte för att vi är så, utan för att våra tankar befinner sig på den skala som Björklund så finurligt tagit bort.

Häpna har vi sett och hört Björklunds halvsanningar och förenklade verklighetsbeskrivningar utan att få genomslag för vår kritik. Nu börjar dock fler och fler förstå att ministern kanske inte sitter på de bästa lösningarna och kraven på en mer nyanserad bild stärks.

Ett par exempel på frågor som varit i ropet:

Frågan om fokus på kunskap i skolan har inte sällan ställts mot begrepp som trygghet. Som om de var varandras motpoler. I själva verket innebär givetvis en trygg miljö större utrymme för förmågan att tillgodogöra sig den kunskap som är det centrala i verksamheten. Inte bara för de svagare eleverna utan hela spektrat. Och det är väl egentligen här skiljelinjen finns. Vi vill att alla ska erbjudas en god skolmiljö där alla (inte bara de starkaste) ska ges möjlighet till en god kunskapsutveckling.

Skolans driftsform är en annan svart-vit fråga där vi blivit placerade i ett fack där vi inte längre befinner oss. För det är inte frågan om kommunal- respektive privatägd skola som är det intressanta. Istället handlar det om hur vi garanterar god kvalitet i både det korta och det längre perspektivet.

Allianssidans tankar om att en skolas rykte i sig är tillräcklig garant för en positiv utveckling grundar sig i tanken om fri konkurrens och må vara applicerbart på många marknader men är högst olämpligt när det handlar om vad vi önskar av framtiden.
Utslagning i skolvärlden är inte sällan segdragna processer där konkurs föregås av år av försämrade arbetsvillkor för såväl lärare som för elever.
Intressant är istället hur vi säkerställer att varje befintlig skola hela tiden förbättrar sin verksamhet. Det är faktiskt vår uppgift (som politiker) att se till att vi har fungerande skolor - vi får inte (som alliansens linje leder till) lasta över på blivande elever (och deras föräldrar) att granska enskilda skolors räkenskaper för att avgöra hur troligt det är att just den och den utbildningsplatsen kommer att finnas kvar under de år som utbildningen tar.

Möjlig ekonomisk vinst är en stark drivkraft men den innebär givetvis risktagande. Och risktagande är okej när det handlar om egna medel - inte när det handlar om andras barns framtid. Därför måste det finnas riktlinjer för hur privata vinster i utbildningssektorn används.
Det är vad diskussionen handlar om. Inte om privata alternativs vara eller inte vara.


Ps. Gå och rösta i kyrkovalet idag!

Preventivmedel och jämställdhet

Det här är verkligen inte mitt kärnämne, men jag måste ändå helt kort beklaga mig.

Att dela ut dagenefter-piller till ungdomar i skolan befäster tjejens ansvar och killens frihet i inställningen till sex. Det är sorgligt att se att regeringens utredare i den här frågan år 2009 inte har kommit längre i sin syn på jämställdhet.

Tänk en gång till.

Fel, men ändå lite rätt

Nej, att Reinfeldt skulle ha grundat Piratpartiet som Le Monde sägs ha skrivit enligt SvD är förstås inte sant.

Dock får tidningen ett halvt rätt då Reinfeldt sedan valet 2006 agerat piratkapten genom att röva bort mer och mer av våra välfärdssystem.
Fast det är nog inte det man vill säga.

Sverigedemokraterna - och politik på riktigt

Jag läser på DN.se att Sverigedemokraterna är glada för de siffror de fått i gårdagens val. Enligt mig ska de vara glada för varje valsedel med deras namn på. Jimmie Åkesson menar att de kommer in i riksdagen nästa år och ser fram emot att journalistkåren ska börja granska partiet bortom deras uppenbara främlingsfientlighet.

Kanske har de lyckats förtränga hur det kan gå när så sker.

I länken nedan finns en påminnelse i form av Anna Tibergs avslöjande intervju med Per Björklund om SDs arbetsmarknadspolitik i Dagens Arbete hösten 2007.

Mer av den sortens granskning är önskvärt. Vi behöver inte missnöjespopulister på riksnivå. Det är nog så illa att SD finns på kommunal nivå runt om i landet.

Men så länge vårt ledande regeringsparti inte tydligt tar avstånd kommer SD att tillåtas fortsätta att måla upp en bild av sig själva som en potentiell maktfaktor i framtiden.

Kort om katastrofen i lördags

Jag avviker som hastigast från Värmdöpolitiken för att konstatera att det ter sig ironiskt att vi på vår nationaldag - som i förlängningen minns att Gustav Vasa fördrev Kristian II från Sverige - låter oss förnedras så i vår egen högborg av just Dansken.

Är inte det lite typiskt svenskt..?

Om trovärdighet i valtider

Det känns som anhängarna till Piratpartiet har ungefär samma trovärdighet gällande integritet som Sverigedemokraterna gällande rasism.

PP säger sig värna individens integritet samtidigt som anhängarna gömmer sig bakom anonymitet i sina oseriösa verbala angrepp mot oliktänkande.
SDs ledning hävdar nolltolerans mot rasism samtidigt som såväl anhängare som förtroendevalda sprider sin galla gällande invandringen i Sverige.

Det är illa ställt i Sverige när inte bara en utan två sammanslutningar utan hållbart program har så bra fart under galoscherna som nu.

Ökande orättvisor

Att det är dyrt att vara fattig vet vi. Att det är enklare att vara rik vet vi. Att regeringen Reinfeldt gör allt som går för att göra livet ännu enklare för de som redan är rika vet vi också. Notan skickas i sedvanlig ordning nedåt.
Att det sätts svart på vitt är i slutet ett måste. Nu börjar verkligheten bli alltför uppenbar. Det som är talande i artikeln i DN Ekonomi idag är att ingen i regeringen vågar stå för konsekvenserna av politiken man för. Det är så dåligt!

Det är också ganska dåligt att DN inte lagt ut artikeln på nätet än...

Illusionen

Hur länge kan regeringen lura oss? Det är tröttsamt att fortfarande höra att alla i Sverige får det bättre med nuvarande politik. Det är ju inte sant! Och vid konfrontation kan regeringsföreträdaren säga att ”nja, vi säger ju att alla får mer i plånboken” vilket kan vara sant. Beroende på när man räknar pengarna – och vilka utgiftsposter man väljer bort.

För visst är det så att lägre skatter för alla inkomstgrupper medför att man behåller en större andel av lönen själv. Såklart. Nettot är i förhållande till bruttot lite större än det var tidigare. Men vad gör det för skillnad? Det är väl den frågan som är central? Hur förändrar det mitt liv?

Det som händer är bara att utgiftsposter flyttas ut till mig som individ istället för att som tidigare varit inkluderade i skattepengen. För de extra hundralapparna får jag alltså inte bara mer att konsumera eller spara och större frihet att välja. Jag får också rätten att välja fel och betala mer och inte minst betala för mer. Och det är ju någonstans rimligt eftersom ingenting i världen är gratis.

Så länge man får behålla hälsan och jobbet är allting alltså bra – men verkligheten ser inte ut så hela tiden. Särskilt inte just nu. Och om finansjättar och jätteindustrier inte förmår att upprätthålla en hållbar långsiktighet utan fastnar i snabbare och kortare vinsttänk är det väl ganska magstarkt att lägga ett sådant ansvar på varje enskild medborgare.

Vi kan inte som människor förutse alla händelser som kommer i vår väg. Därför skapar vi försäkringar. Men inte ens de räcker till eftersom vi fortfarande måste förutse en mängd händelser som vi vill försäkra oss mot i den valfrihetsiver som råder. Därför har vi i Sverige byggt upp ett socialt skyddsnät som ska hjälpa oss när olyckan är framme. Inte för att vi ska tillåtas att vara ansvarslösa eller för att vi inte ska behöva bry oss om varandra (eller oss själva) i vardagen. Försäkringen finns för att samhället – det vill säga vi människor som lever här – fungerar bättre om alla kan upprätthålla en viss levnadsstandard. Det gäller i ekonomiska termer och det gäller för hälsan. Vilka nivåer som sen är acceptabla är en fråga som ger utrymme för tyckande.

Jag är övertygad om att nuvarande regering anser att det är fullt acceptabelt att sänka de nivåerna ytterligare några snäpp. Det är i alla fall vad man gör. Man väljer bara att inte tala om det på det viset. Istället skapar man en illusion. Och som enskild medborgare är det lätt att hänföras. Det är lätt att bara läsa rubriken och hoppa över det finstilta. För så fungerar vi ofta. Det är därför vi måste få stopp på nedmonteringen av välfärdssamhället Sverige. För varje enskild människas skull. För rätten till en bättre levnadsstandard och mer välmående människor.

Bilden har jag hittat på jesper.nu

Inställningen till svart arbete

Det är olustigt att inställningen till svartjobb är så tillåtande som man får intrycket av när man läser kommentarer till artiklar som den här i DN idag. Det är väl i och för sig ingen nyhet, men påminnelsen är tydlig.
När jag läser kommentarerna till artikeln slås jag av att flera av dem närmast hyllar skattesmitarna. Någon menar att de flesta svartjobbare är vanliga företagare som annars skulle gå under och att de tvingas fuska, och även om det likaväl blir fel så finns det i de fallen i alla fall en skymt av en vilja att göra rätt för sig. Den argumentationen tycks dock som sagt vara undantagsfall.

Många väljer uppenbarligen att inte förstå hur samhället de själva lever i fungerar. Visst står det var och en fritt att tycka att skattetrycket är för högt och att de inte får tillbaka tillräckligt mycket service och trygghet för pengarna, men det är ganska långt därifrån till hyllandet och rättfärdigandet av de som anser att lagen bara gäller någon annan.
Oviljan eller oförmågan att förstå att svartjobb tär och att det dessutom skapar mer av den byråkrati som samma personer tycks känna avsky inför - och därmed ökande kostnader för "fel" sorts verksamhet - är intressant. Och att man som en del menar inte borde lägga ner resurser på att hitta skattesmitare är ju en tanke som kanske håller runt hörnet. Dock aldrig längre sett ur ett samhällsperspektiv.

Det vore mer intressant om samma personer kunde förklara vilka kommunala och statliga verksamheter man vill göra avkall på när man beklagar det system som vi tillsammans i demokratisk ordning valt att leva tillsammans i. Eller kan det vara så att samma personer också tycker att val, politik, demokrati och sådant tjafs också är överskattat?

Militärens samtalsövningar del 2.

Övningen ställs in och det var väl för väl! För även om det säkert stämmer att man har positiva erfarenheter från tidigare övningar (jag betvivlar inte detta) så innebär det inte att tredje man inte drabbas. Och tredje man får inte komma i kläm för att några svenska soldater måste träna på att beväpnade röra sig bland människor som talar andra språk.
Det är just så enkelt.