Klyftor och konsekvenser. Helt kort.

Visste du att ett ojämlikt samhälle skapar mer ohälsa? "Ja, ja", tänker någon, "såklart att fattigdom skapar större ohälsotal".
Jo, men visste du att ett ojämlikt samhälle faktiskt tenderar att skapa mer ohälsa i alla pinnhål på stegen?

Vi talar ofta om morötter och vår ständiga strävan uppåt i hierarkin. Och det blåa laget talar gärna om individens drivkraft och det egna ansvaret att jobba sig uppåt i sina försök att försvara sin politik som lämnar den lottlöse just lottlös.
Just denna strävan är central i regeringens plånbokspolitik som faktiskt innebär att ju fler du placerar under dig på statusstegen desto större belöning får du i form av förbättrade ekonomiska förutsättningar.
Jag kan i viss utsträckning också ha en tilltro till morotstanken men jag ser en väsentlig risk i att ha det som grund. Forskning visar nämligen att ett ojämlikt samhälle (där klyftor får växa - och inte sällan ses just som den grundläggande drivkraften framåt i arbetet med det slutgiltiga målet ekonomisk tillväxt) också skapar social stress i mycket högre omfattning än i mer jämlika samhällen.

Vad innebär då social stress?
Att hög stressnivå är skadligt har varit känt ganska länge. När man började forska på vilka sjukdomar som stress orsakade tittade man främst på de grupper där man trodde sig hitta de mest stressade människorna - i toppen av pyramiden (de som man tycker jobbar mest). Man fann ökad risk för hjärtsjukdomar, diabetes, impotens hos män, missfall hos kvinnor och matsmältningsproblem.
Senare har man accepterat att stress faktiskt återfinns i alla samhällsgrupper. Man har också börjat titta på vilka faktorer som utlöser skadlig stress. Topplistan är den här:
1. Låg social status.
2. Brist på vänner.
3. Stress tidigt i livet.

Den kvicktänkte inser snart att med en sådan topplista återfinns störst fog för skadlig stress bland de mindre bemedlade grupperna och att ohälsan kan bli ganska omfattande i ett samhälle som tillåter stora ekonomiska klyftor. Det är givetvis inte bara otrevligt att låta sådana förhållanden råda - det är dessutom ekonomiskt oförsvarbart.
Kostnaderna för att ta hand om de förhöjda sjuktal som dessa system medför blir enorma. Så länge man inte också menar att de som befinner sig i den utsatta situationen själv ska ta sig ur den...

Som tur är har vi en stark tradition i Sverige att inte lämna någon utanför. Vi har länge arbetat fram ett solidariskt socialt tänk som innebär att alla ska få plats. Detta är såklart klokt och minskar givetvis riskerna för att uppleva första punkten på topplistan ovan - Låg Social Status.
Tyvärr har vi sedan ett tag tillbaka börjat ta solidariteten för givet. Vi har börjat se den som något som alltid kommer att finnas där utan att vi själva behöver bidra. Det är fel. Och det har lett till en större acceptans för statushetsen och den individuella tävlingen uppåt på stegen.
En konsekvens av detta är att fler löper större risk att uppleva att man tappar i social status. I alla skikt ska det hela tiden jämföras och testas på vilken plats i hierarkin man befinner sig och vem som helst kan när som helst tappa mark. Det hela utvecklar sig lätt till en negativ spiral för den som upplever sig vara på väg åt fel håll.

Alltså är ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor att föredra för alla som bor där - inte bara de som inte får lika långt upp. Det handlar egentligen bara om att våga se förbi den kortsiktiga eventuella vinst som en extra papperslapp i plånboken ger och därmed också se vad den extra papperslappen kostar i andra änden.

Som järnvägare är det lätt att dra en parallell till diskussionen om hur SJ sköter sig som företag. Företaget som gör stora vinster gör det eftersom man under en längre tid överutnyttjat sina tåg och dragit ner på underhållet. Man skapar en bubbla som tillslut måste spricka och att då resa sig igen är både mycket dyrare (än om man inte haft lika bråttom från början) och tar mycket längre tid.
För ett företag kan det vara värt att ta den chansen även om risken finns att man går under. För ett samhälle får det sistnämnda inte vara ett alternativ.
För Sverige handlar det om att välja en linje som inte bara jobbar för nästa kvartalsrapport utan också säkerställer en hållbar utveckling där servicen når alla som behöver den. I tid.

Svar på frågan om jag har råd

Jag såg en moderat valaffisch häromdagen som undrade om jag hade råd med en Röd-Grön valseger. Det är ju i grunden en förbaskat dum fråga, kan jag tycka, men eftersom den nu ställdes så får jag väl svara.

Till att börja med ska det väl klargöras att jag tillhör en grupp i samhället som i media klassas som "vinnare" med alliansens plånbokspolitik. Jag lever Svenssonliv i radhus och tjänar kanske lite mer än genomsnittet i Sverige. Trots det ser jag mig verkligen inte som någon vinnare i det Sverige som gror sedan fyra år tillbaka.

Jag har fått "mer pengar i plånboken", visst - och kanske kommer jag inte få ännu mer pengar med en Röd-Grön valseger. Men det är okej. Det Sverige jag söker är mer än mitt kontoutdrag. Det är mer än brutto- och nettosiffrorna på mitt månatliga lönebesked. Väldigt mycket mer.

Jag vill att Sverige åter ska bli en plats där vi klarar att se lite längre. Där vi - igen - tar hand om varandra. Tillsammans. Och att vi gör det för att vi förstår att vi alla i förlängningen tjänar på att hela samhället klarar av att följa med.

Steg ett i en sådan utveckling är insikten i att ökande klyftor i samhället inte för landet Sverige framåt eftersom utslagning kostar i ett helt gäng med andra ändar. För visst är det sant att det inte finns något som kan kallas gratis lunch. Större klyftor skapar ett antal rikare individer - mindre klyftor ett rikare samhälle.

När utsatta grupper - som av självklara skäl inte klarar av att säga ifrån på samma sätt som bättre bemedlade grupper gör - ställs åt sidan för att människor som jag ska uppleva att jag får en bättre ekonomi och att den absoluta toppen på isberget verkligen får stora ekonomiska fördelar så skrapar vi inte bara lite på ytan vad gäller synen på alla människors lika värde. Då har vi gnuggat på så hårt att vi har skapat öppna sår.

Ibland när jag talar med människor om att det finns människor i Sverige idag som har svårt att få ihop tillräckligt med mat till sig själva och sina barn så får jag till svar att de som påstår sig ha det så ljuger. Det är inte en konstig reaktion (men hemsk), man vill verkligen inte tro att det kan vara så i Sverige idag, men så är det. Och även om de mest utsatta grupperna i Sverige är få (och små) jämfört med en del andra länder och oavsett hur de har hamnat i dessa situationer så vill jag åter se ett samhälle där vi inte accepterar att människor lever i undermåliga förhållanden i vårt land idag.

Så det korta, enkla svaret på frågan är:
Ja, jag har råd med en Röd-Grön valseger, men jag betvivlar att Sverige har råd med en blå.

Fattigdom och utanförskap

I dagens DN resonerar Hanne Kjöller om fattigdom och utanförskap. Det är viktiga begrepp som skrämmande nog fått en ökande betydelse i Sverige. Tyvärr missar hon en central poäng när hon sammanfattar sin syn i följande stycke:

"Men fattigdom i Sverige, i den mån man ens kan använda begreppet, handlar i första hand om annat [än om att kunna köpa ris]. Visst är det bökigt att ha ont om pengar, men värre är att inte kunna göra något åt det. Det är kanske stigmatiserande att inte ha en dator hemma, men ett större och allvarligare problem har den om inte kan använda en dator. Den vuxna människan som idag inte vet hur en dator fungerar lär ha svårt att få ett arbete och därmed ta sig ur sin fattigdom.”

Inser inte Hanne Kjöller att den som inte har tillgång till en dator (för att använda hennes exempel) förmodligen inte heller lär sig använda en dator? Förstår inte Hanne Kjöller att en elev idag (ganska tidigt) förväntas ha en dator hemma för iordningställande av inlämningsuppgifter med mera och att eleven utan dator får en mycket längre resa till ett G?

Jag kan hålla med om att diskussionen inte ska handla om rätt skomärke. Eller om man ska ha en MacBook eller en Sony VAIO för att åter anknyta till Kjöllers exempel. Men att inte ha ekonomiska medel för att upprätthålla en viss standard leder sanbbt till utanförskap. Och som Kjöller är inne på är utanförskap och fattigdom svårt att ta sig ur på egen hand. Det gäller både den utsatthet som Kjöller lyfter fram och den ekonomiska. Det är inte antingen eller utan både och. Därför ser många av oss gärna ett samhälle där alla som ändå hamnar i utanförskap (direkt ekonomiskt kopplad eller ej) får hjälp att komma tillbaka in i den allmänna gemenskapen. Utifrån sina förutsättningar.

Det är välfärd.