Trovärdighet sa Bull

Hela tiden matar Fredrik Reinfeldt på om hur trovärdigt det ena eller andra alternativet är. Under partiledardebatten fick vi flera gånger höra honom ifrågasätta trovärdigheten hos de rödgröna.

Naturligtvis är trovärdigheten en otroligt viktig aspekt i en valrörelse och det blir följaktligen inte så lite pinsamt när Reinfeldt matats med felaktiga siffror om hur jobblinjen har fallit ut. Plus minus noll på ett ungefär visar sig verkligheten vara. Det var alliansens viktigaste fråga inför förra valet. Tvåa kom väl utanförskapet. Där visar siffrorna på ett ordentligt underskott hittills. Just som i ekonomin.

Så vad har vi fått? Samma arbetslöshet som tidigare och ett ökat utanförskap till priset av ökade lån.

Ett annat exempel på fin-fin trovärdighet igår var väl Maud Olofsson som utbrast något om att det väl är våra (dina och mina) pengar och inget som staten ska sitta på (ordalydelsen var en annan, men ni förstår innebörden). Och visst är det så. Fast just nu så är det vare sig statens pengar eller dina eller mina som ger mig "extra allt" (för att citera Reinfeldt). Pengarna är lånade av någon annan. Och Maud, det är människor som du och jag som betalar den räntan och den ökade amorteringen.

Och så var det det här med att lämna tydliga och konkreta besked... Göran Hägglund menade att pensionärerna "i god tid före valet" - efter sommaren - ska få besked om framtida skattelösningar. Detta säger han just efter att alliansen gnällt på oppositionen för att den rödgröna budgeten inte presenteras förrän i april.

Trovärdighet sa Bill.

Ökande orättvisor

Att det är dyrt att vara fattig vet vi. Att det är enklare att vara rik vet vi. Att regeringen Reinfeldt gör allt som går för att göra livet ännu enklare för de som redan är rika vet vi också. Notan skickas i sedvanlig ordning nedåt.
Att det sätts svart på vitt är i slutet ett måste. Nu börjar verkligheten bli alltför uppenbar. Det som är talande i artikeln i DN Ekonomi idag är att ingen i regeringen vågar stå för konsekvenserna av politiken man för. Det är så dåligt!

Det är också ganska dåligt att DN inte lagt ut artikeln på nätet än...

Illusionen

Hur länge kan regeringen lura oss? Det är tröttsamt att fortfarande höra att alla i Sverige får det bättre med nuvarande politik. Det är ju inte sant! Och vid konfrontation kan regeringsföreträdaren säga att ”nja, vi säger ju att alla får mer i plånboken” vilket kan vara sant. Beroende på när man räknar pengarna – och vilka utgiftsposter man väljer bort.

För visst är det så att lägre skatter för alla inkomstgrupper medför att man behåller en större andel av lönen själv. Såklart. Nettot är i förhållande till bruttot lite större än det var tidigare. Men vad gör det för skillnad? Det är väl den frågan som är central? Hur förändrar det mitt liv?

Det som händer är bara att utgiftsposter flyttas ut till mig som individ istället för att som tidigare varit inkluderade i skattepengen. För de extra hundralapparna får jag alltså inte bara mer att konsumera eller spara och större frihet att välja. Jag får också rätten att välja fel och betala mer och inte minst betala för mer. Och det är ju någonstans rimligt eftersom ingenting i världen är gratis.

Så länge man får behålla hälsan och jobbet är allting alltså bra – men verkligheten ser inte ut så hela tiden. Särskilt inte just nu. Och om finansjättar och jätteindustrier inte förmår att upprätthålla en hållbar långsiktighet utan fastnar i snabbare och kortare vinsttänk är det väl ganska magstarkt att lägga ett sådant ansvar på varje enskild medborgare.

Vi kan inte som människor förutse alla händelser som kommer i vår väg. Därför skapar vi försäkringar. Men inte ens de räcker till eftersom vi fortfarande måste förutse en mängd händelser som vi vill försäkra oss mot i den valfrihetsiver som råder. Därför har vi i Sverige byggt upp ett socialt skyddsnät som ska hjälpa oss när olyckan är framme. Inte för att vi ska tillåtas att vara ansvarslösa eller för att vi inte ska behöva bry oss om varandra (eller oss själva) i vardagen. Försäkringen finns för att samhället – det vill säga vi människor som lever här – fungerar bättre om alla kan upprätthålla en viss levnadsstandard. Det gäller i ekonomiska termer och det gäller för hälsan. Vilka nivåer som sen är acceptabla är en fråga som ger utrymme för tyckande.

Jag är övertygad om att nuvarande regering anser att det är fullt acceptabelt att sänka de nivåerna ytterligare några snäpp. Det är i alla fall vad man gör. Man väljer bara att inte tala om det på det viset. Istället skapar man en illusion. Och som enskild medborgare är det lätt att hänföras. Det är lätt att bara läsa rubriken och hoppa över det finstilta. För så fungerar vi ofta. Det är därför vi måste få stopp på nedmonteringen av välfärdssamhället Sverige. För varje enskild människas skull. För rätten till en bättre levnadsstandard och mer välmående människor.

Bilden har jag hittat på jesper.nu

Samhällets återkomst

Jag tycker att det känns så skönt att läsa artiklar som Samhällets återkomst i dagens DN.
Det är så mycket fokus på marknaden hela tiden att det till sist känns det som vi människor är till för marknaden snarare än att marknaden är konstruerad för oss. Vi skapar (och försöker förbättra) vårt samhälle för att vi ska må bra och trivas. De flesta av oss vill att vi ska leva på ett sätt som gör att alla kan fungera både i sig själva och tillsammans med andra. Därför sätter vi upp regler och normer. Vi justerar och anpassar dessa regler och normer allt eftersom världen förändras och världen förändras i sin tur som en följd av våra justeringar. Inget konstigt i det – det är vad ett samhälle är och det är bra.

Det som händer när (framför allt) ytterlighetsideologier får fäste är att det är systemet som blir centralt – inte människan. Saker eller företeelser blir legitima för att det ligger i linje med ideologin. Det viktigaste är att det vi gör främjar idén. Det spelar mindre roll hur människan mår i den verklighet som vi skapat.
Den verklighet vi har utvecklat nu främjar korta vinster framför långsiktig hållbarhet. Då blir det snart fel. Såklart. Och så slår den berömda pendeln tillbaka. Som nu.

Vi förblir barn i så många avseenden med en aldrig sinande önskan om att upptäcka samtidigt som vi ofta vägrar att lära oss av de misstag vi begår. Vi hänvisar istället till någon annan. Just i det avseendet har ju nyliberalismen en poäng – tanken är väl att man ska ta ansvar för det man gör annars får man betala / gå under. Det som händer är dock att det ständigt ses till att någon annan får stå för notan och den som är tillräckligt slipad för att lura någon annan premieras.
Vi måste istället tänka mer på helheten och ha längre perspektiv i våra beslut. Vi måste försöka hitta en fungerande balans. Såklart. Och ständigt minnas människan – i alla led.
Alla ska med.