Hemkommen från ett hett möte i kommunhusets matsal. Hett i bemärkelserna faktisk temperatur och känslor.
Jag hade för avsikt att skriva något klokt och ordentligt redogörande från utbildningsnämndens träff med föräldrar, personal och andra intresserade av resursskolans framtid. Men jag orkar inte riktigt. Jag är för arg.
Jag har lyssnat på faktiska beskrivningar av konsekvenserna som följer nedmonteringen av resursskolan här i Värmdö och jag har hört upprörda, uppgivna, frustrerade och ledsna föräldrar till barn i resursskolan förklara för - framförallt - Peter Bondesson hur det som sker påverkar deras liv och deras barns liv. Jag har hört och läst en del av dessa beskrivningar tidigare men de gör lika ont i kroppen och själen varje gång.
Det handlar om existerande människor. Individer som just som du och jag lever sitt liv efter bästa förmåga. Som hoppas få så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas i vårt samhälle.
Och så sitter vi där. Ett gäng amatörer (med något undantag) som har i uppdrag att ange riktningen. Uppgiften att tala om för dessa barn att de får gå den eller den vägen för att skaffa sina möjligheter till den bästa möjliga framtiden.
Och det vi säger är "Lycka till". Det känns så dåligt! Så ruttet!
Jag hoppas fortfarande, även om jag just i detta nu misströstar, att i alla fall sju av oss tretton ordinarie ledamöter i utbildningsnämnden på måndagens nämnd vågar säga att det här systemet inte är färdigt och att det bästa vi kan göra för att inte förvärra situationen är att stanna upp och låta det som är just nu få fortsätta vara tills vi som ansvarig nämnd faktiskt vet vad vi vill göra för de här barnen och dessutom ser att vi kan klara att leverera det i verkligheten.
Det räcker inte att säga att verksamheten kommer att utvärderas. Det räcker inte att mena att en kvalitetsgranskning kommer att genomföras. Det finns ingen andraserve för en verklig människa.
Bondesson och Dingertz med flera menar att det är försent att ändra beslutet som är fattat. För att organisationen redan börjat anpassa sig...
Men det kan väl bara betyda att den är anpassningsbar. Då går det ju att svänga igen. Och ja, jag vet att det inte görs på en femöring men många av de individer beslutet verkligen drabbar har svårt att vända på riktigt. Och om det nu är för deras skull - Bondesson säger ju att eleven ska stå i fokus - så är det väl bara att stanna upp och visa någon slags förståelse för situationen?
Och om det verkligen bara handlar om pengar... Tillsätt medel. Att säga att det inte finns pengar nu är att skapa en framtida skuld. Det går inte att snåla på de här barnen. En missad insats nu ökar riskerna för ett framtida utanförskap. Som kan vara ett helt liv. Förutom att det uppenbart medför merkostnader för samhället så är det så oerhört respektlöst.
Jag slutar så. Inte nöjd och lika arg som när jag började.
Och har du inget bättre för dig så dyk upp på vårt möte imorgon måndag. 19:00 i kommunhusets matsal. Det blir nog hett då också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar