12 februari 2009

Tankar om utbildningsnämnden 090211

Det var mitt första tillfälle i utbildningsnämnden igår. Det var i flera olika avseenden en intressant tillställning. Just som det bör vara varvades muntra inlägg med hårdare ordalag och majoriteten drev igenom några frågor och gick med på att återremittera någon.

Genomgående var dock kombinationen av bristfälligt förarbete och haltande tidsplan. Som förstås är det inte någon vidare utgångspunkt för välgrundade och kloka beslut.
Det tycks i vissa sammanhang inte ha någon betydelse för majoriteten som trots att man uppenbarligen inte är bekväm i hur det system man själva infört fungerar vill bocka av frågor så snabbt som möjligt i tron att det innebär att man på så vis kommer ifatt och får andrum.
Närmare sanningen är väl att det tankesättet kan fungera en kortare stund och att man då upplever att allt flyter på. Men det innebär också att problem i undanskymdhet kommer att växa sig större, studsa tillbaka och ta ännu mer tid och pengar i anspråk.
Allvarligare ändå är att Värmdös medborgare under tiden riskerar att få en besvärligare vardag som kan ta lång tid att rätta till igen.

Den bristande respekten för den demokratiska strukturen blir talande när en enskild ledamot säger att en politiker måste vara beredd att ta vissa risker när denne motsätter sig vårt önskemål om att ha med ett erforderligt (och länge efterfrågat) underlag gällande en av samhällets mest utsatta grupper innan vi beslutar om förutsättningarna för gruppens framtid.
Eller som när en annan ledamot menar att han personligen kan stå för eventuella böter om vårt beslut i en annan fråga visar sig vara fel när vi alla tillsammans försöker bena ut vilken instans inom den kommunala organisationen som bör fatta beslut i ett ärende där vi i sak är eniga om innehållets förträfflighet. För honom handlade det tydligen om bara om att det är en fråga som inte handlar om någon större summa pengar (sant) medan vi andra intresserade oss för funktionen av det system som ledamoten och hans allierade sjösatt likt vilket Vasaskepp som helst.

Det är när arbetssituationen är sådan som den stora utmaningen för oss i opposition tydliggörs. Det är då vi riskerar att utmålas som ständiga nejsägare, som destruktiva förhalare eller som negativt inställda till förvaltningen.

Det är den typ av risk som en politiker måste vara beredd att ta.

Vi vill att nämndens beslut ska vara välgrundade, tydligt underbyggda och förhoppningsvis kloka. Vi vill att förvaltningen ska ges möjlighet att göra ett ordentligt arbete. Vi vill kunna se vad besluten för med sig för eventuella konsekvenser i så lång utsträckning som det är möjligt. Det är vårt ansvar och vår skyldighet gentemot de snart 40.000 invånare som väljer att bo i Värmdö.

I mars ska nämnden utbildas. Bland annat om lagstiftning och om hur organisationen är tänkt att fungera. Det känns både nödvändigt och bra. Jag hoppas och tror att det kan hjälpa oss att i framtiden bättre behärska det system som vi lever med och därmed få förutsättningar att göra barnomsorgen och skolan i Värmdö ännu bättre.

10 februari 2009

Better place

Jag läste P C Jersilds ledarkolumn i DN i lördags och blev intresserad.
Bilindustrin måste förnya sig. Nu.
Jag hade inte tidigare hört talas om Better Place och kände mig tvungen att läsa mer.
Idén är egentligen ganska enkel och det brukar bra idéer vara, sägs det.
Och det känns spontant som den håller ganska långt.
Du äger din bil men inte batteriet. Att använda befintlig teknologi och inte fundera på vad som kan finnas om 30 år är en också riktig och nödvändig infallsvinkel.
Särskilt när den befintliga tekniken innebär att man eliminerar utsläppen och inte bara minskar dem som de flesta av dagens ”miljövänligare alternativ” gör.
Om det sedan är just det här företaget eller något annat som vinner världen återstår att se. Det viktiga är att den här typen av satsningar finns.
Nu gäller det att lyfta upp dem till ytan och få de politiska leden att anslå den tydliga riktning som krävs för att industrin ska våga släppa förbränningsmotorn en gång för alla. Det finns ingen anledning att vänta på fler idéer eller nyare rön.
Kör på det bästa alternativ som finns idag!

04 februari 2009

Cirkus Värmdö

När jag samtalar med människor i vår kommun – om vår kommun – uppstår ofta situationer där vi småskrattar lite åt förslag, beslut och tillvägagångssätt. Det är lätt att falla in i och samtidigt oerhört beklämmande.

Det kan handla om missade intäkter på grund av att man av ideologiska skäl inte vill köpa mark billigt eller att man vägrar ta emot anbud från ickeprivata alternativ. Senaste löpet gäller väggtull på en framtida Skurubro (ja, det är Nacka, men det rör i högsta grad oss i Värmdö).

Vi läser om de här sakerna, skakar lätt på huvudet och skrockar lite.
Men om vi tänker efter.
Vad händer egentligen? Vad innebär alla de här turerna?
För varje ny tokighet som vi skrattar åt minskar förtroendet för den politiska ledningen och för förvaltningen. Och med det minskande förtroendet tynar tilltron till det demokratiska system som ger oss alla de möjligheter och rättigheter som vi tar för givet.

Visst, vissa medborgare blir upprörda och engagerade – och det är bra – men ännu fler känner förmodligen att det nog inte spelar så stor roll vilka pajasar som sitter i Skogsbo om dagarna och kvällarna. Det är då ytterlighetspartier får spelrum. Det är då de riktigt läskiga clownerna kan göra sina entréer.
Det är ett Värmdö som inte lockar.

Så vad kan vi göra? Vi måste givetvis se till att strålkastarna inte släcks och fortsätta påtala de snedsteg vi upptäcker men jag tror också att vi samtidigt måste hitta sätt att få majoriteten att låta oss hjälpa dem. Jag menar inte att vi ska göra hela jobbet åt dem men vi måste så smått börja duka för oss själva om inte annat.
Det är mindre än två år kvar innan det blir vår tur att ta över. När det sker vill i alla fall inte jag se något missnöjesparti i en eventuell vågmästarroll som den andra sidan väljer att utnyttja. För att undvika det krävs bättre ordning redan nu.

Vi måste därför fortsätta att springa in i stängda dörrar och ta smällar för att någon enstaka gång bryta igenom och visa att vi har ett bättre alternativ. Och jag tror att vi faktiskt måste sluta skratta åt tokigheterna för sett i ett större perspektiv är det verkligen inte roliga saker som sker.
Det gäller vår närmiljö och vår framtid. Inte bara idag och nästa år utan också om hur vi vill ha det om tio år och tjugo. Det är helt upp till oss.

14 januari 2009

Välfärd

Det finns ett mycket blygsamt – eller inget – nyhetsvärde i konstaterandet att individen vann diskussionen gällande om fokus ska ligga på grupp eller just individ för ett antal år sedan. Och att man måste se till individen skriver också de flesta under på idag.
Det som är intressant och värt några rader är att synen på vad det offentliga ska göra i olika situationer, och vad individen kan förvänta sig av vår välfärd, inte genomgått samma diskussion och att de gängse förväntningarna på våra trygghetssystem därför ofta baseras på en bild som gällde innan individens ansvar blev allena rådande norm.
Samhället har under tiden förändrats och termen kollektiv benämns numera bara som positiv när det i miljödebatten talas om trafikalternativ.
Det är när vi kommit hit – då det inte längre presenteras något alternativ till individen som synen på vad termen individ egentligen betyder så sakteliga förskjutits till att innebära mig själv istället för alla individer i samhället. Det är ju inte så konstigt att det blir så när man tänker efter och det är inte heller så konstigt att det blir extra tydligt nu i kristider när behovet av socialförsäkringar och andra insatser från staten märks för fler än de allra svagaste i samhället.

För så här ligger det till. Under ett par decennier har vi småätit ut kakburken utan att titta i den och alltså blundat för att vi sänkt ersättningsnivåer och höjt ribborna för berättigat stöd. Många av oss förstod det inte. Vi insåg inte att något hände.
Bara en kaka till. Det bakas väl nya imorgon? För det gör väl staten fortfarande?

Visst ska vi alltid se till individen och vara öppna för att individer vill olika saker. Men det kan inte ske till priset av att samhället vi alla lever i och av åsidosätts. Då ser vi ju i alla fall inte till nästa individ. Eller nästa.
Jag tror att vi måste bli bättre på att förklara vad välfärden faktiskt för med sig och vad den faktiskt kräver av oss. Vi får inte släppa iväg begreppet Välfärd så lättvindligt som vi nu tycks göra.


Jag tycker att det är läskigt varje gång jag hör nuvarande regering tala om hur viktigt det är att säkra välfärden. De gör det på samma sätt som de värnade om a-kassan och fackföreningarnas roll i inledningen på mandatperioden.
De säger det på samma sätt som de säger att man minskar klyftorna i samhället genom att en sjuksköterska får 1300 kronor mer i plånboken och en höginkomsttagare (som en riksdagsledamot i nämnt exempel) får 1400 kronor mer. I min värld – men jag är inte matematiker – innebär 1400 till någon som tjänar mer och 1300 till någon som tjänar mindre inte minskade klyftor dem emellan.
Det trummas in det på samma vis som vi fått veta att bidragsfusket är ett större problem än kreativ skatteplanering.

Så säkrar man välfärden i dagens Sverige när folkhemmet har ersatts av ett slags mig själv och där trygghetssystemen utarmas så att de snart ser ut som vilket skalbolag som helst.
Det är hög tid att vakna Sverige! Det är dags för oss som nu är i opposition att stiga upp och återta våra begrepp och ge dem den innebörd de är värda. Det är vi skyldiga dem.

Vi har råd att leva i ett samhälle där alla (ingen glömd!) kan vara säkra på att det finns stöd att få när det behövs.

13 december 2008

Klimatpaketet

Att inte tydligt visa att vi i Europa går först oavsett vad andra gör eller inte gör är fegt och oansvarigt. Att dessutom tycka att man tar ett historiskt beslut visar bara på en osmickrande självgodhet och bristande förståelse för konsekvenserna. Det är så svagt!
Det enda som kan anses positivt med den flathet man visar prov på är att den ju medför en enorm förbättringspotential. Är det den Reinfledt tänker på när han visar sig alldeles nöjd med att inte motsatt sig ett större europeiskt ansvarstagande för vår planet?

Jag tror också på att vikten av att visa samförstånd och enighet - men man måste välja sina tillfällen. Och man måste framför allt säga till när något är på väg att bli väldigt fel.
Det gör inte vår statsminister - han visar att han hellre viker ner sig än tar tillfället i akt att visa att vi som tillhör de allra mest privilegierade människorna i världshistorien också kan ta ansvar för våra handlingar.
Jag tycker att det är pinsamt och oerhört sorgligt.