Blåvalar

Det pågår en valkampanj och ett av partierna på den andra flanken kallar sig själva för blåvalarna. Varför då?
Kanske tycker de sig vara störst i världen - det är de inte.
Kanske anser de sig vara utrotningshotade.
Eller så ser de till mängden späck som hjälper blåvalen när det blåser snålt. En blåvalsunge kan samla på sig 90 kilo späck på en dag (genom att dia cirka 400 liter mjölk).
Men i de tider vi nu lever är det inte bara av godo. Eftersom stora delar av våra hav är så förgiftade så kan valspäck ibland innehålla så mycket PCB och bekämpningsmedel att det med lätthet skulle kunna klassas som giftigt avfall.

Är det månne en nyvunnen självinsikt om brister i miljöpolitiken som föranleder moderaterna att likna sig själva med detta djur? En utrotningshotad koloss fylld av miljöfarligt valfläsk.

Låt dig inte inbillas att den riktiga blåvalen räddas av en röst på blåvalarna i EP-valet.
Rösta rätt, rösta rött.

Spårbilar?

Förmodligen delvis styrd av min yrkesroll har jag på senare tid intresserat mig för tankarna om spårbilar som finns på orten. Det är spännande med visionära projekt som rör sig någonstans i gränslandet mellan konstruktivt nyskapande och konstruerat framtidstänk. Jag är ännu så ny i mitt eget utforskande av idén att jag inte fullt ut vågar säga vare sig bu eller bä, men jag ser fram emot att få större kännedom om såväl branschens bild som lokala beivrares förhoppningar.

För visst vore det alldeles strålande bra med ett transportsystem som finns när du behöver det, tar dig dit du vill utan stopp eller byten, som inte behöver trängas med bilar, som är driftsäkert och ekonomiskt bra samt inte släpper ut avgaser.

Det vore också roligt om Gustavsberg kunde ta en ledande position i utvecklandet av moderna transportlösningar och påminna världen om att det fungerar att förändra samhällen på bra vis om man vågar. Allt det glänser!


Dock kvarstår för min del många frågor. Det är frågor som kräver tydliga och samstämmiga svar för att jag ska kunna verka för projektets genomförande.

Följande stycke blir lite tekniskt, men jag försöker vara så enkel och tydlig som möjligt.

Kapacitetsfrågan är central. Hur tätt kan spårbilarna gå i olika hastigheter? Det hänger givetvis ihop med bromsförmåga och signalsystem. Man får lätt en bild av ickeexisterande köer och att det alltid kommer att finnas en ledig vagn att tillgå. Att i verkligheten se till att det blir så är en större utmaning.

Ett spårbundet system lever i en dimension. Detta ska jämföras med biltrafikens två (de kan svänga i sidled) och flygets tre. Den enda dimensionen skyddar och snabbar upp systemet när det flyter men ställer oerhörda krav på koordinering mellan fordonen inom systemet.

När alla fordon rör sig i samma hastighet i samma loop går det allra smidigast.
För att stanna växlas ett fordon över till ett sidoliggande spår där en hållplats finns. När det sker måste systemet anpassa fordonets hastighet till kurvan och säkerställa att inget fordon rör sig i växelområdet samtidigt som växeln rör sig. Det i sin tur innebär att trafiken bakom den stannande vagnen måste anpassa avstånd och hastighet för att undvika kollision eller urspårning.
Det tar tid.

Jag vill veta hur mycket tid eftersom det har en avgörande roll för hur tätt vagnarna kan gå och därmed också hur hög kapacitet systemet medger.

Nästa fråga gäller antalet tillgängliga vagnar i systemet. En full ledbuss från Stockholm för med sig närmare 100 resenärer. Om 20 av dessa går av på samma ställe krävs förmodligen minst 10 spårbilar för den vidare transporten. Med en turtäthet om fem minuter för busstrafiken innebär det att spårbilarna måste kunna gå med 30 sekunders intervall för att inte skapa en kö som växer. Och det bara för att ta hand om resenärerna från just den busslinjen vid den hållplatsen.

Även om den tekniska kapaciteten skulle klara av att det går en spårbil var trettionde sekund så måste fordonen också finnas tillgängliga på rätt ställe. Tomma vagnar måste cirkulera i systemet alternativt finnas utplacerade i depåer runt banan för att snabbt kunna aktiveras och transporteras till väntande resenärer. Det första alternativet kostar såklart mer energi och ger ett större slitage vilket medför ökat underhåll. Det andra stör istället trafikrytmen i och med att antalet start och stopp ökar. Det ställer också stora krav på ett intelligent och förutseende system så att tomma vagnar placeras på rätt ställen.


Det är från de här synvinklarna jag närmar mig det här projektet. Jag hoppas att någon lokal spårbilsentusiast fångar upp mig så att jag kan lära mig mer om hur tankarna går.

I så fall kommer det nog mera om ett tag.

Better place

Jag läste P C Jersilds ledarkolumn i DN i lördags och blev intresserad.
Bilindustrin måste förnya sig. Nu.
Jag hade inte tidigare hört talas om Better Place och kände mig tvungen att läsa mer.
Idén är egentligen ganska enkel och det brukar bra idéer vara, sägs det.
Och det känns spontant som den håller ganska långt.
Du äger din bil men inte batteriet. Att använda befintlig teknologi och inte fundera på vad som kan finnas om 30 år är en också riktig och nödvändig infallsvinkel.
Särskilt när den befintliga tekniken innebär att man eliminerar utsläppen och inte bara minskar dem som de flesta av dagens ”miljövänligare alternativ” gör.
Om det sedan är just det här företaget eller något annat som vinner världen återstår att se. Det viktiga är att den här typen av satsningar finns.
Nu gäller det att lyfta upp dem till ytan och få de politiska leden att anslå den tydliga riktning som krävs för att industrin ska våga släppa förbränningsmotorn en gång för alla. Det finns ingen anledning att vänta på fler idéer eller nyare rön.
Kör på det bästa alternativ som finns idag!

Klimatpaketet

Att inte tydligt visa att vi i Europa går först oavsett vad andra gör eller inte gör är fegt och oansvarigt. Att dessutom tycka att man tar ett historiskt beslut visar bara på en osmickrande självgodhet och bristande förståelse för konsekvenserna. Det är så svagt!
Det enda som kan anses positivt med den flathet man visar prov på är att den ju medför en enorm förbättringspotential. Är det den Reinfledt tänker på när han visar sig alldeles nöjd med att inte motsatt sig ett större europeiskt ansvarstagande för vår planet?

Jag tror också på att vikten av att visa samförstånd och enighet - men man måste välja sina tillfällen. Och man måste framför allt säga till när något är på väg att bli väldigt fel.
Det gör inte vår statsminister - han visar att han hellre viker ner sig än tar tillfället i akt att visa att vi som tillhör de allra mest privilegierade människorna i världshistorien också kan ta ansvar för våra handlingar.
Jag tycker att det är pinsamt och oerhört sorgligt.