Välfärd

Det finns ett mycket blygsamt – eller inget – nyhetsvärde i konstaterandet att individen vann diskussionen gällande om fokus ska ligga på grupp eller just individ för ett antal år sedan. Och att man måste se till individen skriver också de flesta under på idag.
Det som är intressant och värt några rader är att synen på vad det offentliga ska göra i olika situationer, och vad individen kan förvänta sig av vår välfärd, inte genomgått samma diskussion och att de gängse förväntningarna på våra trygghetssystem därför ofta baseras på en bild som gällde innan individens ansvar blev allena rådande norm.
Samhället har under tiden förändrats och termen kollektiv benämns numera bara som positiv när det i miljödebatten talas om trafikalternativ.
Det är när vi kommit hit – då det inte längre presenteras något alternativ till individen som synen på vad termen individ egentligen betyder så sakteliga förskjutits till att innebära mig själv istället för alla individer i samhället. Det är ju inte så konstigt att det blir så när man tänker efter och det är inte heller så konstigt att det blir extra tydligt nu i kristider när behovet av socialförsäkringar och andra insatser från staten märks för fler än de allra svagaste i samhället.

För så här ligger det till. Under ett par decennier har vi småätit ut kakburken utan att titta i den och alltså blundat för att vi sänkt ersättningsnivåer och höjt ribborna för berättigat stöd. Många av oss förstod det inte. Vi insåg inte att något hände.
Bara en kaka till. Det bakas väl nya imorgon? För det gör väl staten fortfarande?

Visst ska vi alltid se till individen och vara öppna för att individer vill olika saker. Men det kan inte ske till priset av att samhället vi alla lever i och av åsidosätts. Då ser vi ju i alla fall inte till nästa individ. Eller nästa.
Jag tror att vi måste bli bättre på att förklara vad välfärden faktiskt för med sig och vad den faktiskt kräver av oss. Vi får inte släppa iväg begreppet Välfärd så lättvindligt som vi nu tycks göra.

Jag tycker att det är läskigt varje gång jag hör nuvarande regering tala om hur viktigt det är att säkra välfärden. De gör det på samma sätt som de värnade om a-kassan och fackföreningarnas roll i inledningen på mandatperioden.
De säger det på samma sätt som de säger att man minskar klyftorna i samhället genom att en sjuksköterska får 1300 kronor mer i plånboken och en höginkomsttagare (som en riksdagsledamot i nämnt exempel) får 1400 kronor mer. I min värld – men jag är inte matematiker – innebär 1400 till någon som tjänar mer och 1300 till någon som tjänar mindre inte minskade klyftor dem emellan.
Det trummas in det på samma vis som vi fått veta att bidragsfusket är ett större problem än kreativ skatteplanering.

Så säkrar man välfärden i dagens Sverige när folkhemmet har ersatts av ett slags mig själv och där trygghetssystemen utarmas så att de snart ser ut som vilket skalbolag som helst.
Det är hög tid att vakna Sverige! Det är dags för oss som nu är i opposition att stiga upp och återta våra begrepp och ge dem den innebörd de är värda. Det är vi skyldiga dem.

Vi har råd att leva i ett samhälle där alla (ingen glömd!) kan vara säkra på att det finns stöd att få när det behövs.

Klimatpaketet

Att inte tydligt visa att vi i Europa går först oavsett vad andra gör eller inte gör är fegt och oansvarigt. Att dessutom tycka att man tar ett historiskt beslut visar bara på en osmickrande självgodhet och bristande förståelse för konsekvenserna. Det är så svagt!
Det enda som kan anses positivt med den flathet man visar prov på är att den ju medför en enorm förbättringspotential. Är det den Reinfledt tänker på när han visar sig alldeles nöjd med att inte motsatt sig ett större europeiskt ansvarstagande för vår planet?

Jag tror också på att vikten av att visa samförstånd och enighet - men man måste välja sina tillfällen. Och man måste framför allt säga till när något är på väg att bli väldigt fel.
Det gör inte vår statsminister - han visar att han hellre viker ner sig än tar tillfället i akt att visa att vi som tillhör de allra mest privilegierade människorna i världshistorien också kan ta ansvar för våra handlingar.
Jag tycker att det är pinsamt och oerhört sorgligt.

Samhällets återkomst

Jag tycker att det känns så skönt att läsa artiklar som Samhällets återkomst i dagens DN.
Det är så mycket fokus på marknaden hela tiden att det till sist känns det som vi människor är till för marknaden snarare än att marknaden är konstruerad för oss. Vi skapar (och försöker förbättra) vårt samhälle för att vi ska må bra och trivas. De flesta av oss vill att vi ska leva på ett sätt som gör att alla kan fungera både i sig själva och tillsammans med andra. Därför sätter vi upp regler och normer. Vi justerar och anpassar dessa regler och normer allt eftersom världen förändras och världen förändras i sin tur som en följd av våra justeringar. Inget konstigt i det – det är vad ett samhälle är och det är bra.

Det som händer när (framför allt) ytterlighetsideologier får fäste är att det är systemet som blir centralt – inte människan. Saker eller företeelser blir legitima för att det ligger i linje med ideologin. Det viktigaste är att det vi gör främjar idén. Det spelar mindre roll hur människan mår i den verklighet som vi skapat.
Den verklighet vi har utvecklat nu främjar korta vinster framför långsiktig hållbarhet. Då blir det snart fel. Såklart. Och så slår den berömda pendeln tillbaka. Som nu.

Vi förblir barn i så många avseenden med en aldrig sinande önskan om att upptäcka samtidigt som vi ofta vägrar att lära oss av de misstag vi begår. Vi hänvisar istället till någon annan. Just i det avseendet har ju nyliberalismen en poäng – tanken är väl att man ska ta ansvar för det man gör annars får man betala / gå under. Det som händer är dock att det ständigt ses till att någon annan får stå för notan och den som är tillräckligt slipad för att lura någon annan premieras.
Vi måste istället tänka mer på helheten och ha längre perspektiv i våra beslut. Vi måste försöka hitta en fungerande balans. Såklart. Och ständigt minnas människan – i alla led.
Alla ska med.

Barnomsorg och förskolenämnden

Det var sista mötet i rådande form ikväll.
Jag har bara varit med under hösten - och har gillat det. Fast visst är det frustrerande att sitta i opposition. Mycket lärorikt dock.
Nästa år blir det en samlad utbildningsnämnd. Jag hoppas att jag får plats och det tycks jag få.
Kul tycker jag nu och förhoppningsvis även när det arbetet sätter igång med alla nya bekantskaper som kommer med dit.

Virgin voyage

Som så många - för att inte säga alla - andra gör även jag ett testinlägg för att se hur det ser ut och i mitt fall även för att kanske lära mig ett och annat.

Jag kan väl också passa på att säga att jag tycker att det kommer att bli lite spännande det här.
Såklart.
Och att jag hoppas att jag kommer att vara frekvent i mitt användande.
Fast det vet jag ju inte nu.
Internet kan visa sig vara en fluga.

Med hopp om snar retur,
Välkommen!