Tack Peter Bondesson och Elisabeth Dingertz för julklappen!

Gåvan från presidiet i utbildningsnämnden är – för att stilla utomstående läsares nyfikenhet – en bok betitlad Den orättvisa skolan och är utgiven av representanter för Svenskt Näringsliv. Jag ska läsa den med öppna ögon så snart jag kan men jag misstänker redan nu att den i vissa avseenden representerar en annan syn på skolan i samhället än min egen.

Det som gör mig nödgad att skriva dessa rader är den svårbestämbara känsla som infinner sig när jag tänker på titeln och funderar på dess innebörd relaterat till onsdagens kommunfullmäktige.

Julklappen kom dagen efter. Som en tanke? Eller ett finger i ögat?

På mötet diskuterades bland annat budgetrevidering. S framförde åter förslag om att använda 10 miljoner kronor av det extra statsbidraget för att stärka skolan. Syftet i förslaget är att om möjligt bibehålla nivån på välfärden i de svåra tider som är just nu. Konkret skulle det bland annat innebära att vi kunde rädda upp till 30 lärartjänster och också att Brunns skola skulle kunna få använda skolpengen till utbildning av elever istället för skuldsanering(!).

Alliansen ville såklart inte gå med på något sådant. Det skulle försvåra budgetdisciplinen och skapa problem 2011. Hur pengarna faktiskt ska användas vill ingen tala om. Bara att de kan komma till nytta senare. Surprise!

Sunt förnuft säger att vi har problem nu och att dessa drabbar människor nu. Hur man i efterhand ska undvika uppsägningar kan såklart ingen alliansföreträdare svara på. Hur man i efterhand ska se till att elever och personal på Brunns skola får de resurser som krävs för att verksamheten ska vara utvecklande vet ingen. Att problem som inte åtgärdas tenderar att växa vet nästan alla.

För mig är majoritetens rigida ovilja att i nuläget skapa drägliga och rättvisa förhållanden i Värmdös skolor omöjlig att förstå. Kanske kan julklappen Den orättvisa skolan ge mig större insikt i den värld där Bondesson och Dingertz hämtar sina tankegångar. Förhoppningsvis hjälper den mig i så fall också att i framtiden få politiker med deras synsätt att förstå varför alla vinner på att alla får rättvisa möjligheter till den utbildning som de har rätt till. Och varför en skolas vilja att inneha ett gott rykte bland presumtiva lärare och elever (samt dessas föräldrar) inte ensamt räcker som drivkraft och garant för att skolan faktiskt är eller blir bra.

Är en skola till för de barn som går där?

Jag vill svara ja på den frågan och kan för mitt liv inte förstå varför det finns ett motstånd mot att därför skyndsamt se till att situationen i Brunn löses på ett fungerande sätt.

Avskriv de gamla skulder till kommunen som skolan dras med. Att de drabbar de barn som går på skolan nu är helt oacceptabelt. De har ingen skuld i ärendet men med en bristande kvalitet i deras utbildning (vilket blir den naturliga och nödvändiga konsekvensen av skolans fokuserade arbete med skuldsanering) skapar vi en mycket allvarligare skuld som dessa individer får bära med sig vidare i livet.

Priset för den skulden vet ingen men att gissa att kostnaderna för kommunen riskerar att bli många gånger större är inte alls orealistiskt. Vad den kan bli för de enskilda individerna (med familjer) i form av sämre framtida utbildningsmöjligheter och sämre valmöjligheter på arbetsmarknaden vill jag inte spekulera i men konstaterar ändå att det inte är hållbart att belasta dessa människor på det sätt som nu sker.

Den moderatledda majoriteten låter åter igen kommunens invånare betala oskäliga pris för sina ekonomiska principers skull. Vi kan genom den politiska organisationen vi har se till att skolledningen i Brunn får arbeta med det som en skolledning bör arbeta med nämligen se till att barnen i skolan får en trygg kunskapsmiljö där de kan utvecklas.

Visst kommer det att kosta pengar och visst har vi brister i vår kommunala ekonomi men vi måste se längre än kommande års budget. Vi måste verka för en hållbar verksamhet och har inte råd att straffa barn bara för att de bor på Ingarö. De flesta av dem har faktiskt inte valt det själva.

Because first impressions last

Frågan om placering av ensamma flyktingbarn är sorglig. Den hets som ses i kommentatorsfälten i nättidningar och bloggar är hemsk. Det skriker människoförakt, misstro och hat på många ställen. Och såklart hjälper det inte när företrädare för kommunen i fråga eldar på upprörda (rädda?) invånare.
Bland alla de rop som hörs blandas olika frågor ihop vilket såklart försvårar en konstruktiv diskussion och därmed klargörande om effekterna av beslut som fattats.
Å ena sidan skriker givetvis fallangen som vill stoppa all invandring till Sverige att det är fel att placera flyktingar i fler kommuner än idag. Å andra sidan ondgör sig skribenter över koncentrationerna av flyktingar och menar att det medför stora sociala problem i redan överbelastade kommuner.

Jag är av åsikten att vi visst ska ta emot människor som kommer hit. Jag tycker absolut att vi har råd och att vi har plats. Jag tycker också att fler kommuner måste ta sitt ansvar – och att det vilar ett tyngre ansvar på de mer välbärgade kommunerna att föregå med gott exempel (ungefär på samma sätt som vi förväntar oss att USA ska ta mer initiativ i - och större ansvar för miljödebatten). Jag är vidare övertygad om att förståelsen för de som kommer hit kan öka om vi väljer att se individerna snarare än generaliserande skräckbilder i form av samlingsbegrepp som Ronna och Rosengård (hur många transitplatser för ensamma flyktingbarn finns det där?).

Det finns röster som menar att andra länder – inte bara Sverige – måste ta ett större ansvar. Nu är det inte bara Sverige som tar emot flyktingar och att andra är sämre än oss räknat i numerär eller procent är ointressant. Det handlar om vår förmåga och de behov som de som kommer hit har, inte om andra länders förmåga och intresse.

Givetvis har Vellinge både råd och förutsättningar att se till att de flyktingar som placerats där får en bra vistelse. Man har alla möjligheter i världen att hjälpa dessa individer in i Sverige på ett bra sätt. Om man väljer den vägen. Väljer man vägen som man högljutt signalerat kan man å andra sidan snabbt hamna i en konfliktsituation där man skapar förutsättningar för alla de motsättningar som man menar riskerar att drabba orten. På så vis är det med all tydlighet en kommunal angelägenhet att se till att transitboendet i Hököpinge fungerar och att de boende där välkomnas.

Det handlar om människor. Som tänkande varelser har vi möjlighet att själva välja hur vi bemöter vår omgivning. Och som tänkande varelser kan vi välja att fundera på hur olika bemötanden kan tas emot och vilka konsekvenser det kan föra med sig. Because first impressions last.

Så viktigt!

En ny serie artiklar på DN:s Insidan började idag. Dagens huvudartikel handlar om ett personligt svek. Jag läser en hemsk - men tyvärr inte unik - skildring om en tillsynes omåttligt viljestark ung man. Det Björn Hultman fått utstå går inte att göra ogjort. Det han gått miste om går inte att återskapa.

Barndomen är den tid i livet då vi - oavsett vad - ska få vara fria. Den ska inte handla om ensamhet, om stängda dörrar eller hot. Som barn ska vi ska få utvecklas så som det passar oss som enskilda individer, och i den takt som passar. Det är en grundläggande rättighet. Varje gång ett barn mobbas har vi som vuxna misslyckats att tillgodose den rättigheten. Det finns inget sätt att att göra orätten ogjord. Därför får vi som är föräldrar, lärare, idrottsledare etcetera med barn och ungdomar i vår omgivning aldrig misslyckas i uppgiften att verka för den rättigheten.

I skoldebatten ställs ofta dagens skola - även kallad flumskolan - mot den nya kunskapsskolan. I skapandet av en bättre framtida skola som fokuserar på individens kunskapsutveckling får vi aldrig ställa begreppen trygghet och kunskap mot varandra. De går hand i hand. Vi måste alltid se individen i alla aspekter. En människa är alla hennes delar.

Jag vill tacka Björn Hultman för att han orkar tala om vad han har varit med om. Du hjälper så många människor att få den frihet som borde varit så självklar även för dig. All lycka till dig i framtiden!

Uppdaterat:

Såg just att Björn Hultman har en egen blogg. Den läser du såklart och det gör du här.

Dags för vaccination

Lite utanför mitt område, men i alla fall.

Man får inte, bör inte och ska inte tvinga någon att vaccinera sig mot svininfluensan. Eftersom det finns risker som upprör och oroar människor så är det extra viktigt att det är helt frivilligt. Samtidigt är det viktigt att fundera på - och diskutera - vad det är som skrämmer, vad som kan hända och varför det ändå rekommenderas att vi vaccinerar oss.

För mig känns det helt självklart att vaccinera mig. Jag har små barn och jag vill inte utsätta dem för mer risk än absolut nödvändigt. Om någon av dem blev sjuk och jag inte hade gjort vad som står i min makt för att undvika det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag är för övrigt själv inte så sugen på att bli sjuk - oavsett hur allvarlig en sådan sjukdom skulle bli.

Visst kan även jag vara orolig för biverkningar, men jag tänker ändå att risken för dem är mindre än nyttan om massvaccineringen lyckas. Och så tänker jag att det finns situationer i vår vardag där vi hela tiden utsätter oss för stora risker utan att reflektera över det. Och så finns det situationer där vi lärt oss välja det bästa alternativet trots att det inte heller är ofarligt.

Det finns situationer där människor i bilolyckor fått veta att det hade gått bättre om de inte haft bilbältet fastspänt. Betyder det att vi alla bör åka bil utan bälte? Så klart inte. Risken att en olycka får värre konsekvenser med bälte än utan är mycket liten. I de allra flesta fallen hjälper bilbältet. Både för den egna personen, men också för medtrafikanter. Det räddar liv. Detta har vi lärt oss och de flesta av oss funderar inte på om det just den här gången skulle vara bättre att köra utan.

På Vårdguiden hittar du information om var och när du kan vaccinera dig. Om det är ditt val.

DN