Ökande orättvisor

Att det är dyrt att vara fattig vet vi. Att det är enklare att vara rik vet vi. Att regeringen Reinfeldt gör allt som går för att göra livet ännu enklare för de som redan är rika vet vi också. Notan skickas i sedvanlig ordning nedåt.
Att det sätts svart på vitt är i slutet ett måste. Nu börjar verkligheten bli alltför uppenbar. Det som är talande i artikeln i DN Ekonomi idag är att ingen i regeringen vågar stå för konsekvenserna av politiken man för. Det är så dåligt!

Det är också ganska dåligt att DN inte lagt ut artikeln på nätet än...

The penalty of leadership

Så har det varit möte med utbildningsnämnden igen. En fullständigt överdådig dagordning gjorde kvällen lång och det fanns tillfälle för såväl samförstånd som hårdare ordalag. Mest anmärkningsvärt var nog punkten Mål 2010. I de budgettider vi befinner oss i är det alltså dags att formulera nämndens mål för skola och förskola i Värmdö 2010. Dock har det gått väldigt trögt för vår nämnd att komma framåt i arbetet. Detta trots att vi haft två hela dagar tillsammans på Graninge stiftsgård där stor del har ägnats åt att över blockgränserna prata ihop oss om hur processen skulle kunna se ut och hur fungerande mål bäst skapas.

Vad är det då som inte fungerar? Svaret är givetvis beroende av vem som tillfrågas. Ordförande Bondesson menar att ingenting händer eftersom han inte vet vad oppositionen vill. Det är förvisso saxat i denna form ett tillsynes omtänksamt svar. Samtidigt visar det om man tänker till på vilka problem vår nämnd har. Ordförande Bondesson och hans allians sitter som bekant i majoritet. De vann valet 2006. Det innebär att de fått mandatet att leda det politiska arbetet i kommunen. I ordförande Bondessons fall innebär det att leda utbildningsnämndens arbete. Ett sådant ledarskap innefattar att formulera agendan – alltså styra vilka ärenden som tas upp när och i vilken ordning. Det gäller inte bara dagordningen till nämndens sammanträden utan också hur exempelvis en gemensam process för framtagande av mål för nämndens verksamheter ska se ut (om man nu som aviserat avser att ha en sådan).

Det sistnämnda är en ganska central del för en målstyrd verksamhet och borde vara det även för beställaroganisationen. Att alliansen som majoritet i nämnden inte vågar ta tag i den taktpinnen utan tvingar oppositionen att tala om hur ett upplägg för arbetet kan tänkas se ut är talande. Att man dessutom inte klarar av att ens närma sig en formulerad vision för Värmdös skolor och förskolor utan går direkt på mer eller mindre spretande effektmål visar ytterligare på de brister som vi får möta och bemöta i nämnden.

Alliansen har valt att införa ett system i kommunen som man säger ska borga för valfrihet och mångfald. Men det är ju ingen idé att köpa en bok om man inte tänker läsa den utan istället ber någon annan att tala om vad som händer. Extra fånigt blir det om man sen säger att den man ber berätta har fel.

Illusionen

Hur länge kan regeringen lura oss? Det är tröttsamt att fortfarande höra att alla i Sverige får det bättre med nuvarande politik. Det är ju inte sant! Och vid konfrontation kan regeringsföreträdaren säga att ”nja, vi säger ju att alla får mer i plånboken” vilket kan vara sant. Beroende på när man räknar pengarna – och vilka utgiftsposter man väljer bort.

För visst är det så att lägre skatter för alla inkomstgrupper medför att man behåller en större andel av lönen själv. Såklart. Nettot är i förhållande till bruttot lite större än det var tidigare. Men vad gör det för skillnad? Det är väl den frågan som är central? Hur förändrar det mitt liv?

Det som händer är bara att utgiftsposter flyttas ut till mig som individ istället för att som tidigare varit inkluderade i skattepengen. För de extra hundralapparna får jag alltså inte bara mer att konsumera eller spara och större frihet att välja. Jag får också rätten att välja fel och betala mer och inte minst betala för mer. Och det är ju någonstans rimligt eftersom ingenting i världen är gratis.

Så länge man får behålla hälsan och jobbet är allting alltså bra – men verkligheten ser inte ut så hela tiden. Särskilt inte just nu. Och om finansjättar och jätteindustrier inte förmår att upprätthålla en hållbar långsiktighet utan fastnar i snabbare och kortare vinsttänk är det väl ganska magstarkt att lägga ett sådant ansvar på varje enskild medborgare.

Vi kan inte som människor förutse alla händelser som kommer i vår väg. Därför skapar vi försäkringar. Men inte ens de räcker till eftersom vi fortfarande måste förutse en mängd händelser som vi vill försäkra oss mot i den valfrihetsiver som råder. Därför har vi i Sverige byggt upp ett socialt skyddsnät som ska hjälpa oss när olyckan är framme. Inte för att vi ska tillåtas att vara ansvarslösa eller för att vi inte ska behöva bry oss om varandra (eller oss själva) i vardagen. Försäkringen finns för att samhället – det vill säga vi människor som lever här – fungerar bättre om alla kan upprätthålla en viss levnadsstandard. Det gäller i ekonomiska termer och det gäller för hälsan. Vilka nivåer som sen är acceptabla är en fråga som ger utrymme för tyckande.

Jag är övertygad om att nuvarande regering anser att det är fullt acceptabelt att sänka de nivåerna ytterligare några snäpp. Det är i alla fall vad man gör. Man väljer bara att inte tala om det på det viset. Istället skapar man en illusion. Och som enskild medborgare är det lätt att hänföras. Det är lätt att bara läsa rubriken och hoppa över det finstilta. För så fungerar vi ofta. Det är därför vi måste få stopp på nedmonteringen av välfärdssamhället Sverige. För varje enskild människas skull. För rätten till en bättre levnadsstandard och mer välmående människor.

Bilden har jag hittat på jesper.nu

Inställningen till svart arbete

Det är olustigt att inställningen till svartjobb är så tillåtande som man får intrycket av när man läser kommentarer till artiklar som den här i DN idag. Det är väl i och för sig ingen nyhet, men påminnelsen är tydlig.
När jag läser kommentarerna till artikeln slås jag av att flera av dem närmast hyllar skattesmitarna. Någon menar att de flesta svartjobbare är vanliga företagare som annars skulle gå under och att de tvingas fuska, och även om det likaväl blir fel så finns det i de fallen i alla fall en skymt av en vilja att göra rätt för sig. Den argumentationen tycks dock som sagt vara undantagsfall.

Många väljer uppenbarligen att inte förstå hur samhället de själva lever i fungerar. Visst står det var och en fritt att tycka att skattetrycket är för högt och att de inte får tillbaka tillräckligt mycket service och trygghet för pengarna, men det är ganska långt därifrån till hyllandet och rättfärdigandet av de som anser att lagen bara gäller någon annan.
Oviljan eller oförmågan att förstå att svartjobb tär och att det dessutom skapar mer av den byråkrati som samma personer tycks känna avsky inför - och därmed ökande kostnader för "fel" sorts verksamhet - är intressant. Och att man som en del menar inte borde lägga ner resurser på att hitta skattesmitare är ju en tanke som kanske håller runt hörnet. Dock aldrig längre sett ur ett samhällsperspektiv.

Det vore mer intressant om samma personer kunde förklara vilka kommunala och statliga verksamheter man vill göra avkall på när man beklagar det system som vi tillsammans i demokratisk ordning valt att leva tillsammans i. Eller kan det vara så att samma personer också tycker att val, politik, demokrati och sådant tjafs också är överskattat?

Militärens samtalsövningar del 2.

Övningen ställs in och det var väl för väl! För även om det säkert stämmer att man har positiva erfarenheter från tidigare övningar (jag betvivlar inte detta) så innebär det inte att tredje man inte drabbas. Och tredje man får inte komma i kläm för att några svenska soldater måste träna på att beväpnade röra sig bland människor som talar andra språk.
Det är just så enkelt.

Militärens samtalsövningar...

Svenska utlandsstyrkan ska träna sig i att tala med människor i naturliga miljöer som ett sista led i en omfattande utbildning som ska hjälpa dem att göra en god insats i Afghanistan.
För det här får man kritik. Och det med rätta. Att man i första läget är så omdömeslös att man placerar övningen i ett område där det bor många människor som flytt från krig och elände - som i många fall fall säkert utsatts för hot och värre saker av uniformerade soldater - är i sig anmärkningsvärt. Än värre blir det när livgardets informationschef Katja Öberg Lundgren ska försvara övningen.
I DN säger hon "Jag hoppas verkligen inte att någon blir rädd. Det är en högst fredlig övning. Vi kommer att gå runt och säga:'Hej, hur mår du?' Det dominerande arbetet inom utlandsstyrkan är ju att knyta kontakter och ha en dialog med lokalbefolkningen.

Hon visar därmed att man helt och hållet har missat poängen i kritiken. Ingen väntar sig att de svenska övande soldaterna ska skjuta mot människor och begå olika övergrepp mot de boende i Rinkeby. Men en militär närvaro påminner förmodligen ganska starkt om den typen av aktiviteter. Ska man dessutom vara kontaktsökande tar man bort de redan från början försvinnande små möjligheterna för de boende att ignorera soldaterna och tvingar istället oskyldiga civila att minnas sin historia.

I slutet av artikeln hävdar man att man tagit till sig av kritiken och att man kommer att ställa in övningen om man inte får ut vad man önskar... Man ställar alltså bara in på sina egna villkor - inte ett ord om att man ska ta hänsyn till lokalbefolkningen.

I förlängningen är det också ganska synd om de svenska soldater som inför ett farligt uppdrag i ett annat land får en utbildning ihopsnickrad där ledningen visar prov på så dålig förståelse för den vanliga människan. Men det är ett annat kapitel.