Snart tillbaka

Vänligen ursäkta ett otillbörligt långt oanonserat uppehåll i skrivandet. Jag skyller på årstiden och med den - den obefintliga intensiteten i nämndens arbete. Nu närmar sig dock verkligheten igen och med den en förhoppning om större engagemang från undertecknad vad gäller antalet inlägg här och läsvärdheten i desamma.

Det kommande året blir spännande och på många sätt svårare än det senaste. Om 13 månader är det val och det innebär givetvis att alla flanker kommer att vässa såväl pennor som armbågar och gärna hälla lite mer socker i saften.

Med tanke på de lokala siffrorna från EP-valet i juni så kan det bara gå åt ett håll och det fullt realistiska målet är givetvis maktskifte på Skogsbo. Vi är inte ett alternativ till alliansen. Vi är lösningen.

Snart igång igen...

Kort om målstyrning

Under det senaste året när jag har verkat som fritidspolitiker i utbildningsfrågor har jag flera gånger hört hur det har beklagats att skolorna inte beaktar de mål som vi som nämnd sätter upp för deras verksamheter.

Såklart är det inte bra om en resultatenhet inte verkar för att nå de mål som satts upp i en målstyrningsorganisation utan sätter upp en egen agenda. Då missar man ju lite av poängen med hela upplägget.
Om det är så illa som några har uttryckt vet jag dock inte - men upplevelsen är illa nog.

Samtidigt måste jag konstatera att kritikerna som menar ovanstående i första hand bör rikta sin besvikelse åt ett annat håll än mot skolorna. När vi på gårdagens nämnd för tredje mötet i rad försökte formulera målen för 2010 kan det bara beskrivas som ett misslyckande.

Det har varit en hattigt hanterad process utan tydlig styrning och där delar av arbetsgruppens överenskomna tankar hela tiden kommit på bort(?!) när det varit dags att presentera dem för hela nämnden i samband med att beslut ska tas. Ingen har vetat om alla punkter verkligen är med eller om det verkligen var just den ena eller den andra ordalydelsen som önskades.

I avspeglingen av den hanteringen är det ett under att skolorna ens får några mål att självsvåldigt och felaktigt eventuellt välja att bortse ifrån.
Och sett ur samma synvinkel är det inte alls konstigt att man på skolorna kan ha svårt att ta nämndens mål på allvar med tanke på allvaret i nämndens problem att formulera sig.

Alive and kicking - Resursskolan är räddad!

Det var nog det konstigaste mötet jag har varit på. Kvällens utbildningsnömnd alltså. Det var en så märklig stämning. Men jag får återkomma till det någon annan gång. För ikväll är det bara en sak som är viktig.

Resursskolan lever!

Det var en enig nämnd - sånär som på miljöpartiet som valde att inte delta i beslutet - som valde att i remissyttrandet till produktionsstyrelsen föreslå att resursskolan blir kvar i sin nuvarande form fram till och med 2010.

Under tiden ska en ordentlig utredning genomföras med uppgift att lägga fram formerna för ett framtida system.

Det känns så bra! För även om det i och med denna sena vändning kan vara svårt att återställa en del av de skador som redan tillfogats så kommer i alla fall en stor del kunna räddas.

Jag vill framför allt skicka röda rosor till alla föräldrar som arbetat så otroligt hårt för det här - ni har varit helt fantastiska! Och det gäller såklart även personalen på resursskolan som också har gjort ett magnifikt arbete.
Jag hoppas verkligen att vi politiker nu kan återgälda er genom att denna gång se till att er verksamhet utvärderas på ett riktigt sätt så att en eventuell framtida förändring gynnar barnen och er just så som det är tänkt.

Jag vill också skicka en blomma till de centerpartister som satt press på frågan bland (m)ajoritetspolitikerna den senaste tiden och skapat förutsättningar för den jämkning som blev till idag.

Jag tänker sova gott inatt.
Det ska bli skönt.

Preventivmedel och jämställdhet

Det här är verkligen inte mitt kärnämne, men jag måste ändå helt kort beklaga mig.

Att dela ut dagenefter-piller till ungdomar i skolan befäster tjejens ansvar och killens frihet i inställningen till sex. Det är sorgligt att se att regeringens utredare i den här frågan år 2009 inte har kommit längre i sin syn på jämställdhet.

Tänk en gång till.

Resurskolan - del ...

Hemkommen från ett hett möte i kommunhusets matsal. Hett i bemärkelserna faktisk temperatur och känslor.

Jag hade för avsikt att skriva något klokt och ordentligt redogörande från utbildningsnämndens träff med föräldrar, personal och andra intresserade av resursskolans framtid. Men jag orkar inte riktigt. Jag är för arg.

Jag har lyssnat på faktiska beskrivningar av konsekvenserna som följer nedmonteringen av resursskolan här i Värmdö och jag har hört upprörda, uppgivna, frustrerade och ledsna föräldrar till barn i resursskolan förklara för - framförallt - Peter Bondesson hur det som sker påverkar deras liv och deras barns liv. Jag har hört och läst en del av dessa beskrivningar tidigare men de gör lika ont i kroppen och själen varje gång.

Det handlar om existerande människor. Individer som just som du och jag lever sitt liv efter bästa förmåga. Som hoppas få så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas i vårt samhälle.

Och så sitter vi där. Ett gäng amatörer (med något undantag) som har i uppdrag att ange riktningen. Uppgiften att tala om för dessa barn att de får gå den eller den vägen för att skaffa sina möjligheter till den bästa möjliga framtiden.

Och det vi säger är "Lycka till". Det känns så dåligt! Så ruttet!

Jag hoppas fortfarande, även om jag just i detta nu misströstar, att i alla fall sju av oss tretton ordinarie ledamöter i utbildningsnämnden på måndagens nämnd vågar säga att det här systemet inte är färdigt och att det bästa vi kan göra för att inte förvärra situationen är att stanna upp och låta det som är just nu få fortsätta vara tills vi som ansvarig nämnd faktiskt vet vad vi vill göra för de här barnen och dessutom ser att vi kan klara att leverera det i verkligheten.

Det räcker inte att säga att verksamheten kommer att utvärderas. Det räcker inte att mena att en kvalitetsgranskning kommer att genomföras. Det finns ingen andraserve för en verklig människa.

Bondesson och Dingertz med flera menar att det är försent att ändra beslutet som är fattat. För att organisationen redan börjat anpassa sig...
Men det kan väl bara betyda att den är anpassningsbar. Då går det ju att svänga igen. Och ja, jag vet att det inte görs på en femöring men många av de individer beslutet verkligen drabbar har svårt att vända på riktigt. Och om det nu är för deras skull - Bondesson säger ju att eleven ska stå i fokus - så är det väl bara att stanna upp och visa någon slags förståelse för situationen?

Och om det verkligen bara handlar om pengar... Tillsätt medel. Att säga att det inte finns pengar nu är att skapa en framtida skuld. Det går inte att snåla på de här barnen. En missad insats nu ökar riskerna för ett framtida utanförskap. Som kan vara ett helt liv. Förutom att det uppenbart medför merkostnader för samhället så är det så oerhört respektlöst.

Jag slutar så. Inte nöjd och lika arg som när jag började.

Och har du inget bättre för dig så dyk upp på vårt möte imorgon måndag. 19:00 i kommunhusets matsal. Det blir nog hett då också.