Kort om arbetslinjen

Sven-Otto, Maud och gänget säger att tidigare regeringar bara gömt undan människor i olika åtgärder.
Trendigare då, tycks de mena, är att gömma människorna i deltidsarbete.
På så vis kan man få statistiken att visa att den öppna arbetslösheten minskar.
På så vis kan man få det att se ut som att man skapar sysselsättning.
På så vis kan man låsa fast människor (främst kvinnor) i låglönearbeten utan möjlighet till utveckling.

Dags för regeringen att sluta leka kurragömma och stå upp för vad man verkligen gör.

Spårbilar?

Förmodligen delvis styrd av min yrkesroll har jag på senare tid intresserat mig för tankarna om spårbilar som finns på orten. Det är spännande med visionära projekt som rör sig någonstans i gränslandet mellan konstruktivt nyskapande och konstruerat framtidstänk. Jag är ännu så ny i mitt eget utforskande av idén att jag inte fullt ut vågar säga vare sig bu eller bä, men jag ser fram emot att få större kännedom om såväl branschens bild som lokala beivrares förhoppningar.

För visst vore det alldeles strålande bra med ett transportsystem som finns när du behöver det, tar dig dit du vill utan stopp eller byten, som inte behöver trängas med bilar, som är driftsäkert och ekonomiskt bra samt inte släpper ut avgaser.

Det vore också roligt om Gustavsberg kunde ta en ledande position i utvecklandet av moderna transportlösningar och påminna världen om att det fungerar att förändra samhällen på bra vis om man vågar. Allt det glänser!


Dock kvarstår för min del många frågor. Det är frågor som kräver tydliga och samstämmiga svar för att jag ska kunna verka för projektets genomförande.

Följande stycke blir lite tekniskt, men jag försöker vara så enkel och tydlig som möjligt.

Kapacitetsfrågan är central. Hur tätt kan spårbilarna gå i olika hastigheter? Det hänger givetvis ihop med bromsförmåga och signalsystem. Man får lätt en bild av ickeexisterande köer och att det alltid kommer att finnas en ledig vagn att tillgå. Att i verkligheten se till att det blir så är en större utmaning.

Ett spårbundet system lever i en dimension. Detta ska jämföras med biltrafikens två (de kan svänga i sidled) och flygets tre. Den enda dimensionen skyddar och snabbar upp systemet när det flyter men ställer oerhörda krav på koordinering mellan fordonen inom systemet.

När alla fordon rör sig i samma hastighet i samma loop går det allra smidigast.
För att stanna växlas ett fordon över till ett sidoliggande spår där en hållplats finns. När det sker måste systemet anpassa fordonets hastighet till kurvan och säkerställa att inget fordon rör sig i växelområdet samtidigt som växeln rör sig. Det i sin tur innebär att trafiken bakom den stannande vagnen måste anpassa avstånd och hastighet för att undvika kollision eller urspårning.
Det tar tid.

Jag vill veta hur mycket tid eftersom det har en avgörande roll för hur tätt vagnarna kan gå och därmed också hur hög kapacitet systemet medger.

Nästa fråga gäller antalet tillgängliga vagnar i systemet. En full ledbuss från Stockholm för med sig närmare 100 resenärer. Om 20 av dessa går av på samma ställe krävs förmodligen minst 10 spårbilar för den vidare transporten. Med en turtäthet om fem minuter för busstrafiken innebär det att spårbilarna måste kunna gå med 30 sekunders intervall för att inte skapa en kö som växer. Och det bara för att ta hand om resenärerna från just den busslinjen vid den hållplatsen.

Även om den tekniska kapaciteten skulle klara av att det går en spårbil var trettionde sekund så måste fordonen också finnas tillgängliga på rätt ställe. Tomma vagnar måste cirkulera i systemet alternativt finnas utplacerade i depåer runt banan för att snabbt kunna aktiveras och transporteras till väntande resenärer. Det första alternativet kostar såklart mer energi och ger ett större slitage vilket medför ökat underhåll. Det andra stör istället trafikrytmen i och med att antalet start och stopp ökar. Det ställer också stora krav på ett intelligent och förutseende system så att tomma vagnar placeras på rätt ställen.


Det är från de här synvinklarna jag närmar mig det här projektet. Jag hoppas att någon lokal spårbilsentusiast fångar upp mig så att jag kan lära mig mer om hur tankarna går.

I så fall kommer det nog mera om ett tag.

Tankar om utbildningsnämnden 090211

Det var mitt första tillfälle i utbildningsnämnden igår. Det var i flera olika avseenden en intressant tillställning. Just som det bör vara varvades muntra inlägg med hårdare ordalag och majoriteten drev igenom några frågor och gick med på att återremittera någon.

Genomgående var dock kombinationen av bristfälligt förarbete och haltande tidsplan. Som förstås är det inte någon vidare utgångspunkt för välgrundade och kloka beslut.
Det tycks i vissa sammanhang inte ha någon betydelse för majoriteten som trots att man uppenbarligen inte är bekväm i hur det system man själva infört fungerar vill bocka av frågor så snabbt som möjligt i tron att det innebär att man på så vis kommer ifatt och får andrum.
Närmare sanningen är väl att det tankesättet kan fungera en kortare stund och att man då upplever att allt flyter på. Men det innebär också att problem i undanskymdhet kommer att växa sig större, studsa tillbaka och ta ännu mer tid och pengar i anspråk.
Allvarligare ändå är att Värmdös medborgare under tiden riskerar att få en besvärligare vardag som kan ta lång tid att rätta till igen.

Den bristande respekten för den demokratiska strukturen blir talande när en enskild ledamot säger att en politiker måste vara beredd att ta vissa risker när denne motsätter sig vårt önskemål om att ha med ett erforderligt (och länge efterfrågat) underlag gällande en av samhällets mest utsatta grupper innan vi beslutar om förutsättningarna för gruppens framtid.
Eller som när en annan ledamot menar att han personligen kan stå för eventuella böter om vårt beslut i en annan fråga visar sig vara fel när vi alla tillsammans försöker bena ut vilken instans inom den kommunala organisationen som bör fatta beslut i ett ärende där vi i sak är eniga om innehållets förträfflighet. För honom handlade det tydligen om bara om att det är en fråga som inte handlar om någon större summa pengar (sant) medan vi andra intresserade oss för funktionen av det system som ledamoten och hans allierade sjösatt likt vilket Vasaskepp som helst.

Det är när arbetssituationen är sådan som den stora utmaningen för oss i opposition tydliggörs. Det är då vi riskerar att utmålas som ständiga nejsägare, som destruktiva förhalare eller som negativt inställda till förvaltningen.
Det är den typ av risk som en politiker måste vara beredd att ta.

Vi vill att nämndens beslut ska vara välgrundade, tydligt underbyggda och förhoppningsvis kloka. Vi vill att förvaltningen ska ges möjlighet att göra ett ordentligt arbete. Vi vill kunna se vad besluten för med sig för eventuella konsekvenser i så lång utsträckning som det är möjligt. Det är vårt ansvar och vår skyldighet gentemot de snart 40.000 invånare som väljer att bo i Värmdö.

I mars ska nämnden utbildas. Bland annat om lagstiftning och om hur organisationen är tänkt att fungera. Det känns både nödvändigt och bra. Jag hoppas och tror att det kan hjälpa oss att i framtiden bättre behärska det system som vi lever med och därmed få förutsättningar att göra barnomsorgen och skolan i Värmdö ännu bättre.

Better place

Jag läste P C Jersilds ledarkolumn i DN i lördags och blev intresserad.
Bilindustrin måste förnya sig. Nu.
Jag hade inte tidigare hört talas om Better Place och kände mig tvungen att läsa mer.
Idén är egentligen ganska enkel och det brukar bra idéer vara, sägs det.
Och det känns spontant som den håller ganska långt.
Du äger din bil men inte batteriet. Att använda befintlig teknologi och inte fundera på vad som kan finnas om 30 år är en också riktig och nödvändig infallsvinkel.
Särskilt när den befintliga tekniken innebär att man eliminerar utsläppen och inte bara minskar dem som de flesta av dagens ”miljövänligare alternativ” gör.
Om det sedan är just det här företaget eller något annat som vinner världen återstår att se. Det viktiga är att den här typen av satsningar finns.
Nu gäller det att lyfta upp dem till ytan och få de politiska leden att anslå den tydliga riktning som krävs för att industrin ska våga släppa förbränningsmotorn en gång för alla. Det finns ingen anledning att vänta på fler idéer eller nyare rön.
Kör på det bästa alternativ som finns idag!

Cirkus Värmdö

När jag samtalar med människor i vår kommun – om vår kommun – uppstår ofta situationer där vi småskrattar lite åt förslag, beslut och tillvägagångssätt. Det är lätt att falla in i och samtidigt oerhört beklämmande.

Det kan handla om missade intäkter på grund av att man av ideologiska skäl inte vill köpa mark billigt eller att man vägrar ta emot anbud från ickeprivata alternativ. Senaste löpet gäller väggtull på en framtida Skurubro (ja, det är Nacka, men det rör i högsta grad oss i Värmdö).

Vi läser om de här sakerna, skakar lätt på huvudet och skrockar lite.
Men om vi tänker efter.
Vad händer egentligen? Vad innebär alla de här turerna?
För varje ny tokighet som vi skrattar åt minskar förtroendet för den politiska ledningen och för förvaltningen. Och med det minskande förtroendet tynar tilltron till det demokratiska system som ger oss alla de möjligheter och rättigheter som vi tar för givet.

Visst, vissa medborgare blir upprörda och engagerade – och det är bra – men ännu fler känner förmodligen att det nog inte spelar så stor roll vilka pajasar som sitter i Skogsbo om dagarna och kvällarna. Det är då ytterlighetspartier får spelrum. Det är då de riktigt läskiga clownerna kan göra sina entréer.
Det är ett Värmdö som inte lockar.

Så vad kan vi göra? Vi måste givetvis se till att strålkastarna inte släcks och fortsätta påtala de snedsteg vi upptäcker men jag tror också att vi samtidigt måste hitta sätt att få majoriteten att låta oss hjälpa dem. Jag menar inte att vi ska göra hela jobbet åt dem men vi måste så smått börja duka för oss själva om inte annat.
Det är mindre än två år kvar innan det blir vår tur att ta över. När det sker vill i alla fall inte jag se något missnöjesparti i en eventuell vågmästarroll som den andra sidan väljer att utnyttja. För att undvika det krävs bättre ordning redan nu.

Vi måste därför fortsätta att springa in i stängda dörrar och ta smällar för att någon enstaka gång bryta igenom och visa att vi har ett bättre alternativ. Och jag tror att vi faktiskt måste sluta skratta åt tokigheterna för sett i ett större perspektiv är det verkligen inte roliga saker som sker.
Det gäller vår närmiljö och vår framtid. Inte bara idag och nästa år utan också om hur vi vill ha det om tio år och tjugo. Det är helt upp till oss.