Välfärd

Det finns ett mycket blygsamt – eller inget – nyhetsvärde i konstaterandet att individen vann diskussionen gällande om fokus ska ligga på grupp eller just individ för ett antal år sedan. Och att man måste se till individen skriver också de flesta under på idag.
Det som är intressant och värt några rader är att synen på vad det offentliga ska göra i olika situationer, och vad individen kan förvänta sig av vår välfärd, inte genomgått samma diskussion och att de gängse förväntningarna på våra trygghetssystem därför ofta baseras på en bild som gällde innan individens ansvar blev allena rådande norm.
Samhället har under tiden förändrats och termen kollektiv benämns numera bara som positiv när det i miljödebatten talas om trafikalternativ.
Det är när vi kommit hit – då det inte längre presenteras något alternativ till individen som synen på vad termen individ egentligen betyder så sakteliga förskjutits till att innebära mig själv istället för alla individer i samhället. Det är ju inte så konstigt att det blir så när man tänker efter och det är inte heller så konstigt att det blir extra tydligt nu i kristider när behovet av socialförsäkringar och andra insatser från staten märks för fler än de allra svagaste i samhället.

För så här ligger det till. Under ett par decennier har vi småätit ut kakburken utan att titta i den och alltså blundat för att vi sänkt ersättningsnivåer och höjt ribborna för berättigat stöd. Många av oss förstod det inte. Vi insåg inte att något hände.
Bara en kaka till. Det bakas väl nya imorgon? För det gör väl staten fortfarande?

Visst ska vi alltid se till individen och vara öppna för att individer vill olika saker. Men det kan inte ske till priset av att samhället vi alla lever i och av åsidosätts. Då ser vi ju i alla fall inte till nästa individ. Eller nästa.
Jag tror att vi måste bli bättre på att förklara vad välfärden faktiskt för med sig och vad den faktiskt kräver av oss. Vi får inte släppa iväg begreppet Välfärd så lättvindligt som vi nu tycks göra.

Jag tycker att det är läskigt varje gång jag hör nuvarande regering tala om hur viktigt det är att säkra välfärden. De gör det på samma sätt som de värnade om a-kassan och fackföreningarnas roll i inledningen på mandatperioden.
De säger det på samma sätt som de säger att man minskar klyftorna i samhället genom att en sjuksköterska får 1300 kronor mer i plånboken och en höginkomsttagare (som en riksdagsledamot i nämnt exempel) får 1400 kronor mer. I min värld – men jag är inte matematiker – innebär 1400 till någon som tjänar mer och 1300 till någon som tjänar mindre inte minskade klyftor dem emellan.
Det trummas in det på samma vis som vi fått veta att bidragsfusket är ett större problem än kreativ skatteplanering.

Så säkrar man välfärden i dagens Sverige när folkhemmet har ersatts av ett slags mig själv och där trygghetssystemen utarmas så att de snart ser ut som vilket skalbolag som helst.
Det är hög tid att vakna Sverige! Det är dags för oss som nu är i opposition att stiga upp och återta våra begrepp och ge dem den innebörd de är värda. Det är vi skyldiga dem.

Vi har råd att leva i ett samhälle där alla (ingen glömd!) kan vara säkra på att det finns stöd att få när det behövs.