Klyftor och konsekvenser. Helt kort.

Visste du att ett ojämlikt samhälle skapar mer ohälsa? "Ja, ja", tänker någon, "såklart att fattigdom skapar större ohälsotal".
Jo, men visste du att ett ojämlikt samhälle faktiskt tenderar att skapa mer ohälsa i alla pinnhål på stegen?

Vi talar ofta om morötter och vår ständiga strävan uppåt i hierarkin. Och det blåa laget talar gärna om individens drivkraft och det egna ansvaret att jobba sig uppåt i sina försök att försvara sin politik som lämnar den lottlöse just lottlös.
Just denna strävan är central i regeringens plånbokspolitik som faktiskt innebär att ju fler du placerar under dig på statusstegen desto större belöning får du i form av förbättrade ekonomiska förutsättningar.
Jag kan i viss utsträckning också ha en tilltro till morotstanken men jag ser en väsentlig risk i att ha det som grund. Forskning visar nämligen att ett ojämlikt samhälle (där klyftor får växa - och inte sällan ses just som den grundläggande drivkraften framåt i arbetet med det slutgiltiga målet ekonomisk tillväxt) också skapar social stress i mycket högre omfattning än i mer jämlika samhällen.

Vad innebär då social stress?
Att hög stressnivå är skadligt har varit känt ganska länge. När man började forska på vilka sjukdomar som stress orsakade tittade man främst på de grupper där man trodde sig hitta de mest stressade människorna - i toppen av pyramiden (de som man tycker jobbar mest). Man fann ökad risk för hjärtsjukdomar, diabetes, impotens hos män, missfall hos kvinnor och matsmältningsproblem.
Senare har man accepterat att stress faktiskt återfinns i alla samhällsgrupper. Man har också börjat titta på vilka faktorer som utlöser skadlig stress. Topplistan är den här:
1. Låg social status.
2. Brist på vänner.
3. Stress tidigt i livet.

Den kvicktänkte inser snart att med en sådan topplista återfinns störst fog för skadlig stress bland de mindre bemedlade grupperna och att ohälsan kan bli ganska omfattande i ett samhälle som tillåter stora ekonomiska klyftor. Det är givetvis inte bara otrevligt att låta sådana förhållanden råda - det är dessutom ekonomiskt oförsvarbart.
Kostnaderna för att ta hand om de förhöjda sjuktal som dessa system medför blir enorma. Så länge man inte också menar att de som befinner sig i den utsatta situationen själv ska ta sig ur den...

Som tur är har vi en stark tradition i Sverige att inte lämna någon utanför. Vi har länge arbetat fram ett solidariskt socialt tänk som innebär att alla ska få plats. Detta är såklart klokt och minskar givetvis riskerna för att uppleva första punkten på topplistan ovan - Låg Social Status.
Tyvärr har vi sedan ett tag tillbaka börjat ta solidariteten för givet. Vi har börjat se den som något som alltid kommer att finnas där utan att vi själva behöver bidra. Det är fel. Och det har lett till en större acceptans för statushetsen och den individuella tävlingen uppåt på stegen.
En konsekvens av detta är att fler löper större risk att uppleva att man tappar i social status. I alla skikt ska det hela tiden jämföras och testas på vilken plats i hierarkin man befinner sig och vem som helst kan när som helst tappa mark. Det hela utvecklar sig lätt till en negativ spiral för den som upplever sig vara på väg åt fel håll.

Alltså är ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor att föredra för alla som bor där - inte bara de som inte får lika långt upp. Det handlar egentligen bara om att våga se förbi den kortsiktiga eventuella vinst som en extra papperslapp i plånboken ger och därmed också se vad den extra papperslappen kostar i andra änden.

Som järnvägare är det lätt att dra en parallell till diskussionen om hur SJ sköter sig som företag. Företaget som gör stora vinster gör det eftersom man under en längre tid överutnyttjat sina tåg och dragit ner på underhållet. Man skapar en bubbla som tillslut måste spricka och att då resa sig igen är både mycket dyrare (än om man inte haft lika bråttom från början) och tar mycket längre tid.
För ett företag kan det vara värt att ta den chansen även om risken finns att man går under. För ett samhälle får det sistnämnda inte vara ett alternativ.
För Sverige handlar det om att välja en linje som inte bara jobbar för nästa kvartalsrapport utan också säkerställer en hållbar utveckling där servicen når alla som behöver den. I tid.