Jag såg en moderat valaffisch häromdagen som undrade om jag hade råd med en Röd-Grön valseger. Det är ju i grunden en förbaskat dum fråga, kan jag tycka, men eftersom den nu ställdes så får jag väl svara.
Till att börja med ska det väl klargöras att jag tillhör en grupp i samhället som i media klassas som "vinnare" med alliansens plånbokspolitik. Jag lever Svenssonliv i radhus och tjänar kanske lite mer än genomsnittet i Sverige. Trots det ser jag mig verkligen inte som någon vinnare i det Sverige som gror sedan fyra år tillbaka.
Jag har fått "mer pengar i plånboken", visst - och kanske kommer jag inte få ännu mer pengar med en Röd-Grön valseger. Men det är okej. Det Sverige jag söker är mer än mitt kontoutdrag. Det är mer än brutto- och nettosiffrorna på mitt månatliga lönebesked. Väldigt mycket mer.
Jag vill att Sverige åter ska bli en plats där vi klarar att se lite längre. Där vi - igen - tar hand om varandra. Tillsammans. Och att vi gör det för att vi förstår att vi alla i förlängningen tjänar på att hela samhället klarar av att följa med.
Steg ett i en sådan utveckling är insikten i att ökande klyftor i samhället inte för landet Sverige framåt eftersom utslagning kostar i ett helt gäng med andra ändar. För visst är det sant att det inte finns något som kan kallas gratis lunch. Större klyftor skapar ett antal rikare individer - mindre klyftor ett rikare samhälle.
När utsatta grupper - som av självklara skäl inte klarar av att säga ifrån på samma sätt som bättre bemedlade grupper gör - ställs åt sidan för att människor som jag ska uppleva att jag får en bättre ekonomi och att den absoluta toppen på isberget verkligen får stora ekonomiska fördelar så skrapar vi inte bara lite på ytan vad gäller synen på alla människors lika värde. Då har vi gnuggat på så hårt att vi har skapat öppna sår.
Ibland när jag talar med människor om att det finns människor i Sverige idag som har svårt att få ihop tillräckligt med mat till sig själva och sina barn så får jag till svar att de som påstår sig ha det så ljuger. Det är inte en konstig reaktion (men hemsk), man vill verkligen inte tro att det kan vara så i Sverige idag, men så är det. Och även om de mest utsatta grupperna i Sverige är få (och små) jämfört med en del andra länder och oavsett hur de har hamnat i dessa situationer så vill jag åter se ett samhälle där vi inte accepterar att människor lever i undermåliga förhållanden i vårt land idag.
Så det korta, enkla svaret på frågan är:
Ja, jag har råd med en Röd-Grön valseger, men jag betvivlar att Sverige har råd med en blå.
4 kommentarer:
Riktigt bra skrivet Jakob. Klokt, precist, tydligt. Du borde skriva och tal mer!
Det var en utförlig redogörelse för varför du väljer att stödja Socialdemokraterna.
Du har onekligen ett stort socialt patos och en solidaritet med dem som lever i det berömda utanförskapet.
Själv gjorde jag en koll via ekonomifakta. Ett enkelt sätt att se vilka skattelättnader man kunnat tillgodogöra sig under Alliansens regering.
Det handlar om åtskilliga tusenlappar varje månad.
På vilket sätt skulle jag och andra vara hjälpta av att den skattelättnaden istället transfererades ut i ett bidragssystem?
Om vi nu för ett ögonblick bortser från vad altruistiska skäl till det man nu kan anföra.
Jag pratar samhällsekonomiskt.
Jag läste senast idag att Sverige har den högsta ekonomiska tillväxten i Västvärlden. Beräknat till 4.7% under 2010.
Är det inte på något sätt ofrånkomligt att det distribueras ut i breda folklager och inte som Socialdemokraternas retorik gör gällande; "till de allra rikaste"?
Vad är det enligt Er som driver möjligheterna att på någon försvarbar nivå investera i Välfärden (vad det nu är)?
Det är ju den bärande tanken i det manifest ni presenterade igår. Massiva investeringar i den offentliga sektorn.
Om det inte är ekonomisk tillväxt, vad är det då?
Investeringar i den offentliga sektorn, hur lovvärt den än kan vara, är inte det som driver ekonomisk tillväxt.
Investeringar i välfärden är något som möjliggörs av en reell ekonomisk tillväxt.
Utan det ena, inte det andra.
Hej Anonym.
Tack för de stora orden om min person... Jag ser inte riktigt att min text är altruistisk. Jag tror dock att nuvarande politik kräver fler altruister än vad vår politik gör.
Kanske blir det tydligt i mitt svar. Vi får se.
Alltså, så här ser jag det. Vem som helst kan ramla ner för stegen. Av egen förskyllan eller genom andra omständigheter (som man själv inte styr). Så är det överallt i världen. Även här i Sverige.
Med det med sig blir det inte irrelevant att ställa sig frågan: OM jag hamnade på botten - i vilken typ av samhälle skulle jag då vilja befinna mig?
Det du beskriver i din kommentar och genom dina frågor grundar sig (enligt min tolkning) fortfarande i den enkla plånbokspolitiken som helt ligger i tiden och har fått ett starkt fäste i vår vardagliga syn på samhället. Och visst, det är verkligen inte oviktigt med inkomst.
Jag (och mitt parti) vill också ha ekonomisk tillväxt och vi vet att vi kan leverera det.
Vi vill göra det genom att skapa ett samhälle där alla - varje individ - kan följa med oavsett om man har ekonomi som drivkraft eller något annat (för det finns fler värden som tillför nytta i samhället).
När du talar om vilka skattelättnader du kunnat tillgodogöra dig så tänker jag (i min redogörelse) på dem som står utan inkomst och undrar - vilka skattelättnader?
När du nämner ordet samhällsekonomi för att sedan reducera det till att bara handla om den aktuella ekonomiska tillväxten så tänker jag snarare i följande samhällsekonomiska termer:
Utslagning börjar oftast med bristande personlig ekonomi. Orsaken kan som jag skrev inledningsvis vara skiftande.
Det som (inte sällan) händer sedan är att problemen letar sig utanför plånboken. Sämre hälsa, sämre boende och sämre kost skapar sämre förutsättningar att komma tillbaka - att prestera igen.
Problemen stannar heller inte vid individen. Även omgivningen drabbas. Barnen (om de finns) genomgår samma resa och påverkas såklart på just samma vis med sämre hälsa och sämre resultat i skola som följd. Det i sin tur gör det svårare för dessa individer att lyckas längre fram i livet.
Sådana scenarier bromsar samhällsekonomin. Utslagning för med sig ohyggliga merkostnader i sjuktal, kriminalitet och annat. Att förebygga och minimera dessa merkostnader blir alltså samhällsekonomiskt riktigt i det längre perspektivet.
Såklart distribueras skattelättnader "ut i breda folklager". Fördelningen är dock ojämn och når verkligen inte alla.
Vi vill minska klyftorna mellan de som har allra mest och oss mer ordinära medborgare och framför allt se till att de som har det allra sämst kan komma närmare oss mer ordinära medborgare.
Idag ökar skillnaderna mellan dessa grupper.
Din personliga visst i det här systemet blir ett säkrare och effektivare samhälle där vi bättre kan förebygga tråkiga merkostnader och istället satsa på utveckling och tillväxt.
Jag hoppas att mina ord kastat lite mer ljus på tankegångarna och att de hjälper dig att se på samhället i ett lite större perspektiv.
Tack.
Det gjorde bilden klarare.
Skicka en kommentar