Jag hör i P1-morgon att två centerpartister i riksdagen vill förbjuda bärandet av niqab och burka i det offentliga rummet. Motionärerna menar att när man inte ges möjligheten att läsa en annan människa (då dennes ansikte inte syns) så kan det skapa en annorlunda känsla och att detta måste undvikas. Den intervjuade motionerande ledamoten menar att han i Stockholm möter kvinnor iklädda niqab snartnär varje dag. På direkt fråga uttrycks att ett förbud skulle vara en acceptabel inskränkning i de mänskliga rättigheterna.
Ni förstår hur hela historien ger en ganska dålig smak i munnen. Eller såhär:
Vid en snabb titt i tunnelbanevagnen mellan Slussen och T-centralen inser jag snart att det finns en mängd utstyrslar och stilar som väcker en mängd olika (annorlunda?) känslor och som i vissa fall gör det svårt för mig att läsa av människan bakom plaggen. Jag ser dock varken niqab eller burka. Det får mig att fundera på de faktiska konsekvenserna av ett eventuellt förbud av nämnda plagg.
Hur ska jag ställa mig till solglasögon? Att inte se en medmänniskas ögon skapar ibland en ovisshet om vem som döljer sig där bakom. Jag kan bli osäker på var personen fäster blicken och kan få en känsla av att bli hemligt iakttagen. Ibland är det riktigt obehagligt. Man borde i vart fall se till att glasögonen inte är så mörka att ögonen inte syns och att de inte är otillbörligt stora i förhållande till ansiktet.
För att inte tala om människor som använder väldigt mycket smink. Det förändrar ansiktsuttrycken så att jag inte ges möjlighet att se vad människan egentligen känner. Hur ska jag då kunna bemöta individen? Det blir ju jättesvårt för mig att förstå hur en kraftigt sminkad individ värderar mig.
Eller de som låter sitt hår hänga ner i ansiktet och som därigenom medvetet gömmer sig i det offentliga rummet. Vilken fasa!
Vidare undrar jag var gränsen går för hur långt upp på hakan och kinden en halsduk eller sjal får vara en kylig oktobermorgon som idag. Ibland påminner det obehagligt mycket om fotbollshuliganer i busskön och det vill jag verkligen inte veta av!
Och så finns alla dessa människor med skärmmössor. Eller kepsar som de visst kallas nuförtiden. Det är ju förfärligt. Och inte har de hyfs nog att ta av sig dessa och lägga dem i knäet när de väl kommit in i bussen eller tåget. Är de bara halvhuvudet kortare än jag (och det finns det några som är) så blir det väldigt obekvämt för mig när jag ska titta på deras ansikten (för det vill jag så klart göra för att undvika en annorlunda känsla till!).
Den tänkande läsaren inser att jag ironiserar. Det jag vill få sagt är att vi måste hålla öppna sinnen och försöka förstå varandra snarare än att likforma omgivningen efter våra normer. Att förespråka förbud mot enskilt utpekade kulturella yttringar känns som något som vi fick nog av första halvan av förra seklet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar