Utbildningspolitiska gråskalan

Utbildningsminister Björklund har under sina tre år på posten verkligen varit framgångsrik i att förenkla verkligheten och på så vis skapa diskussioner som varit så svart-vita att det inte ens går att tala om en gråskala.
Skickligt - och med god hjälp av media (som ju ganska ofta välkomnar de enkla budskapen) - har han lyckats få oss socialdemokrater att framstå som veliga, ovilliga och obenägna att se framåt. Inte för att vi är så, utan för att våra tankar befinner sig på den skala som Björklund så finurligt tagit bort.

Häpna har vi sett och hört Björklunds halvsanningar och förenklade verklighetsbeskrivningar utan att få genomslag för vår kritik. Nu börjar dock fler och fler förstå att ministern kanske inte sitter på de bästa lösningarna och kraven på en mer nyanserad bild stärks.

Ett par exempel på frågor som varit i ropet:

Frågan om fokus på kunskap i skolan har inte sällan ställts mot begrepp som trygghet. Som om de var varandras motpoler. I själva verket innebär givetvis en trygg miljö större utrymme för förmågan att tillgodogöra sig den kunskap som är det centrala i verksamheten. Inte bara för de svagare eleverna utan hela spektrat. Och det är väl egentligen här skiljelinjen finns. Vi vill att alla ska erbjudas en god skolmiljö där alla (inte bara de starkaste) ska ges möjlighet till en god kunskapsutveckling.

Skolans driftsform är en annan svart-vit fråga där vi blivit placerade i ett fack där vi inte längre befinner oss. För det är inte frågan om kommunal- respektive privatägd skola som är det intressanta. Istället handlar det om hur vi garanterar god kvalitet i både det korta och det längre perspektivet.

Allianssidans tankar om att en skolas rykte i sig är tillräcklig garant för en positiv utveckling grundar sig i tanken om fri konkurrens och må vara applicerbart på många marknader men är högst olämpligt när det handlar om vad vi önskar av framtiden.
Utslagning i skolvärlden är inte sällan segdragna processer där konkurs föregås av år av försämrade arbetsvillkor för såväl lärare som för elever.
Intressant är istället hur vi säkerställer att varje befintlig skola hela tiden förbättrar sin verksamhet. Det är faktiskt vår uppgift (som politiker) att se till att vi har fungerande skolor - vi får inte (som alliansens linje leder till) lasta över på blivande elever (och deras föräldrar) att granska enskilda skolors räkenskaper för att avgöra hur troligt det är att just den och den utbildningsplatsen kommer att finnas kvar under de år som utbildningen tar.

Möjlig ekonomisk vinst är en stark drivkraft men den innebär givetvis risktagande. Och risktagande är okej när det handlar om egna medel - inte när det handlar om andras barns framtid. Därför måste det finnas riktlinjer för hur privata vinster i utbildningssektorn används.
Det är vad diskussionen handlar om. Inte om privata alternativs vara eller inte vara.


Ps. Gå och rösta i kyrkovalet idag!

För vem byggs skolan?

På utbildningsnämnden i tisdags diskuterades huruvida vi skulle lämna en erinran till skolinspektionen avseende skapandet av ytterliggare upp till cirka 2700 gymnasieplatser i Stockholmsregionen.
Den typen av diskussioner förs såklart inte bara här i Värmdö just nu och avsikten är att ge skolinspektionen bättre lokal kunskap om behovet av gymnasieplatser innan de beviljar eller avslår ansökningar om nya friskolors tillkomst.

Såklart var skiljelinjen tydlig mellan majoritet och opposition. Alliansen menade att någon av de nya ju kunde vara bättre än befintliga och därför måste ges möjlighet att utvecklas. Resonemanget är tydligt och enkelt och fungerar alldeles utmärkt när det gäller blyertspennor, tomatpuré eller orienteringskartor.

Vår önskan om att lämna en erinran med tanke på att det redan idag finns 3700 gymnasieplatser för mycket i regionen och att elevunderlaget är på nedåtgående beaktades inte. Det hjäler inte att försöka förklara att det är skillnad på konsumenter av blyertspennor, tomatpuré och orienteringskartor och konsumenter av gymnasieskola (den sista gruppen kallas populärt elever).

Det är synd att alliansen i Värmdö genast tror att vår tvekan inför nyetablering av friskolor i regionen i grunden och endast handlar om en ovilja att se friskolor bredvid kommunala skolor. Det är nämligen inte sant. Driftsformen är inte intressant i den här diskussionen. Det hade varit minst lika förödande att starta nya kommunala gymnasieplatser. Det finns helt enkelt inget behov just nu.

Och problemen uppstår när tonåringar väljer skolor som inte klarar sig ekonomiskt. Inte bara tvingas de byta skola - i vissa fall kanske de också tvingas byta inriktning på utbildningen. Dessutom får kommunen (inte där skolan är belägen utan den där den drabbade eleven är skriven) ta den ekonomiska smällen.

Hur är det god utbildningspolitik?

Hoppas att borgliga politiker i andra kommuner i regionen har lite bättre förståelse för de faktiska problemen och inte bara fokuserar på marknadsekonomisk utslagning i längre perspektiv. För om skolinspektionen får signalen att det är fritt fram för alla som vill och följer den linjen så tvingas nuvarande nior inte bara klura på vilket program man vill läsa utan också fundera på de olika skolornas ekonomiska förutsättningar att överleva de närmaste åren.

Som om det inte var svårt nog ändå.