Militärens samtalsövningar del 2.

Övningen ställs in och det var väl för väl! För även om det säkert stämmer att man har positiva erfarenheter från tidigare övningar (jag betvivlar inte detta) så innebär det inte att tredje man inte drabbas. Och tredje man får inte komma i kläm för att några svenska soldater måste träna på att beväpnade röra sig bland människor som talar andra språk.
Det är just så enkelt.

Militärens samtalsövningar...

Svenska utlandsstyrkan ska träna sig i att tala med människor i naturliga miljöer som ett sista led i en omfattande utbildning som ska hjälpa dem att göra en god insats i Afghanistan.
För det här får man kritik. Och det med rätta. Att man i första läget är så omdömeslös att man placerar övningen i ett område där det bor många människor som flytt från krig och elände - som i många fall fall säkert utsatts för hot och värre saker av uniformerade soldater - är i sig anmärkningsvärt. Än värre blir det när livgardets informationschef Katja Öberg Lundgren ska försvara övningen.
I DN säger hon "Jag hoppas verkligen inte att någon blir rädd. Det är en högst fredlig övning. Vi kommer att gå runt och säga:'Hej, hur mår du?' Det dominerande arbetet inom utlandsstyrkan är ju att knyta kontakter och ha en dialog med lokalbefolkningen.

Hon visar därmed att man helt och hållet har missat poängen i kritiken. Ingen väntar sig att de svenska övande soldaterna ska skjuta mot människor och begå olika övergrepp mot de boende i Rinkeby. Men en militär närvaro påminner förmodligen ganska starkt om den typen av aktiviteter. Ska man dessutom vara kontaktsökande tar man bort de redan från början försvinnande små möjligheterna för de boende att ignorera soldaterna och tvingar istället oskyldiga civila att minnas sin historia.

I slutet av artikeln hävdar man att man tagit till sig av kritiken och att man kommer att ställa in övningen om man inte får ut vad man önskar... Man ställar alltså bara in på sina egna villkor - inte ett ord om att man ska ta hänsyn till lokalbefolkningen.

I förlängningen är det också ganska synd om de svenska soldater som inför ett farligt uppdrag i ett annat land får en utbildning ihopsnickrad där ledningen visar prov på så dålig förståelse för den vanliga människan. Men det är ett annat kapitel.

Insidan - Starka och svaga

Det är en salig tur att det fortfarande finns människor som faktiskt bryr sig, som fortsätter att värna om andra och som klarar av att se samhället som något som alla är en del i och därmed också beroende av.
Det behövs fler förkämpar som Jenny Fjell i Sverige. Kolla in resursbloggen. Det är kanske här ditt engagemang kan göra sig gällande.

Att alla strävar mot en bättre tillvaro för sin egen del är inget konstigt och så kommer det alltid att fungera. Det är naturligt och sunt. Skillnaden mellan rådande samhällsklimat och människor som Jenny Fjell är inslagen av empati och förmågan att se sin nästas situation.
Och att alla ska ha rätt - och även ges möjlighet - att må tillräckligt bra för att fungera och också själv få känna att att man fungerar är inget konstigt och inget som berättigar korta ekonomiska vinster på någon annans bekostnad.

Mer solidaritet och medmänsklighet i samhället.
Vi måste våga vara snälla mot varandra igen.
Tack Jenny Fjell och ni andra som lyfter den här typen av frågor och som försöker få den svenska skutan att segla åt rätt håll.

Resenären i centrum?

Guld och gröna skogar… Jag vill så gärna se mer tågtrafik i Sverige. Dels för att jag jobbar med det men framför allt för att jag tror att miljövinsterna och samhällsnyttan av ett mer utvecklat och effektivare använt järnvägsnät i Sverige är betydande.

Jag tror också att vi kommer att få se någon typ av fortsatt avreglering inom kort. Om den kommer att se ut som infrastrukturminister Torstensson vill eller om den utformas på något annat vis hoppas jag dock inte vara avgjort än. Jag menar nämligen att förslaget lämnar ett och annat i övrigt att önska.

I DN idag skriver Torstensson att spåren vi har idag inte utnyttjas fullt ut. Hon menar att det finns gott om plats vissa tider vissa dagar i vissa områden (men förmodligen inte i storstadsområdena). Och visst är det så.

Frågorna man i sammanhanget måste (även om man är minister) ställa sig – och finna rimliga svar till – är:

1. Finns det ett springande behov av att köra persontrafik mellan exempelvis Torsby och Kil på helgnätter?

2. Hur och när kommer fordonen dit och vart ska de ta vägen efter körningen? Och varifrån kommer de från början?

Det finns inget med all säkerhet givet svar på fråga ett eftersom just den sträckan säkert inte har prövats på de tiderna (av rimliga skäl).

På fråga två blir det rimliga svaret att fordonen inte kommer att finnas på plats när de är tänkta att användas. I alla fall inte utan att försvåra önskad trafik mellan exempelvis Göteborg och Karlstad och därmed också riskera att exempelvis godstrafiken mellan Hallsberg och Grums inte kan fungera.

Jag har givetvis inte några faktiska belägg för just dessa exempel, men det är heller inte det centrala. Det som betyder något är att varje tillagd körning får konsekvenser i flera steg. Störningar på spåren fungerar som ringar på vattnet. Dessa blir fler med ökad trafik, eller med fler typer av trafik.

I klarspråk betyder det att det i dagsläget inte kommer att köras fler tåg i en helt avreglerad marknad eftersom det först kräver en rejäl utbyggnad av anläggningen. Det vill säga fler dubbelspår, fler mötesmöjligheter på stationer och fler uppställningsspår (parkeringsplatser) på stationerna.

Innan det sker kommer vi inte att få se fler tåg. Vi kommer definitivt inte att få se ”ett större utbud med större variation i priser, avgångar, service och bekvämlighet”. Det finns det helt enkelt inte utrymme för idag.

Intressant är också tanken om ett differentierat banavgiftsystem. Tillsammans med tankegångarna om att all subventionerad trafik måste stå tillbaka för kommersiellt gångbar trafik väcker det viss oro. Vad händer till exempel med pendeltrafiken i storstadsområdena? Lokaltrafiken är ju allt som oftast landstingssubventionerad. Ska denna alltså stå tillbaka så att godstrafiken (som kan betala för sig) kommer att ta upp all kapacitet i rusningstid? Eller innebär det att vi får ett separat taxesystem för pendeltågen som kostar betydligt mycket mer än buss och tunnelbana eftersom banavgiften mellan sju och nio på morgonen är så dyr att SL känner sig tvungna att höja priserna ytterligare för att de ska ha en chans att förlägga verksamhet även dessa tider?

Orden om att resenären står i centrum kan alltså betyda antingen att våra pengar står i centrum eller att vi faktiskt står kvar i centrum eftersom det bara passerar godståg på spåren.

Och allt detta bara för att få bort SJ-monopolet… För visst är det vad det hela handlar om. Egentligen.

Barnuppropet

Dagens bästa är Johan Cronemans TV-krönika i DN. Om Jan.
Här är inslaget från SVTs morgonsoffa i onsdags.

Och så länken till Barnuppropet såklart.

Det räcker väl så.